God jul!

Nu drar jag på jullov långt borta från allt vad datorer heter.

Ha en fin jul, kära läsare!

Iakttagelser från morgonrusningen

Det är nästan bara gymnasieungdomar på morgonbussen. Burberryhalsdukar, fräscha solbrännor och den stora dyra väskan parkerad på sitsen bredvid, den tykna uppsynen som säger "sätt dig inte här". Deras föräldrar fräser förbi i dyra bilar, alla svarta i decembermörkret, bara två lysande ögon till strålkastare. De gasar vid rödljuset, det gäller att inte gå ut för tidigt på övergångsstället vid busshållplatsen. Polisen skulle dra in miljoner per år skulle de bara komma på idén att sätta en övervakningskamera där.

På Järntorget pågår tidningskriget. Lågkvalitetstidningarna delas ut av ungdomar i grälla jackor, ungdomar med en högre timlön än min väninna som extraknäcker på ett äldreboende. Vid Pressbyrån står en ensam flicka i lä för blåsten, hon håller ett plakat som säger "Vad sägs om att få tidningen hemburen i stället?" - ett futilt försök från GP att slå tillbaka mot de våta pappersmassor av gratistidningar som sprider sig över spårvagnsspåren, bussgolven.

Svart, svartare, nattsvartast

Småborgligheten gjorde nya landvinningar i mitt liv i kväll. Glöggmys och Cat Stevens-maraton. Dock avbröts medelklass-hallelujat av första avsnittet av Dexter (som jag hittade till tack vare Goesta). Serien uppvisar en ny take på det populära forensic-temat genererat X antal CSI-serier. Dexter undersöker brottsplatser om dagen och avrättar perverterade mördare om natten. Också en ny take på hela superhjälte-genren, med skillnad att Dexter inte tycks ha något nobelt inre eller kämpar mot demoner som de superhjältar vi är vana vid: han är bara tom.

En klockren psykopat.

Och ändå sympatiserar jag med honom.

Har på känn att det här kan bli en ny Six feet under-uppenbarelse för mig. Samma äckelkänsla parad med fascination och faktiskt skratt infann sig som under första säsongen av Six feet under. Och så spelar ju Michael C Hall huvudrollen. Bara det.

Gissningar och rop

Den som har gjort en likviditetsbudget vet hur magsårsframkallande det är. Jag gissar hit och jag gissar dit och jag knappar fram olika siffror i excel-filen så att jag på något sätt inte ska hamna på existensminimum varje månad under 2007. Fast allt är bara på låtsas. En uppskattning av min inkomst, månad för månad.

Och gud, att räkna. Jag, som med glädjeskrik slapp ifrån matten efter tvåan i gymnasiet, återuppväcker nu mina krymplingar till matematiska hjärnceller vaknar nu med ett gnäll, motvilligt, segt, de fattar ingenting, de trodde att de var döda.

Revisor, någon?

Allvarligt. Jag vill verkligen ha dig, du där, du som älskar siffror och blanketter och momssatser. Du som tänker i formler och raka logiska linjer och inte som jag; blommigt.

Kl. fem

När jag kommer hem runt halv fem på eftermiddagen är jag helt slut. Tankarna rullar runt runt, snurrar som en raspig vinylskiva i huvudet. Affärsplan, marknadsanalys, konkurrensfördelar, behovsinriktning... Jag lär mig att tänka som en företagare, och för varje ny sak som tas upp funderar jag "hur applicerar det här på mitt företag", "hur ska jag ta mig till det här rent konkret", och det gör mig ganska matt. Åtta timmars anspänning om dagen.

Vissa dagar är bättre än andra. Då tror jag på mig själv, då känner jag mig glad, stolt som vågar satsa. Andra dagar tänker jag att det aldrig kommer att gå runt. Lilla jag, inte kan väl jag? Det är de negativa dagarna jag inte försöker tänka alls.

Men det känns skönt att vara igång med något igen. Det här året, det har på sätt och vis känts som ett förlorat år. Jobbmässigt sett, i alla fall. Att nå fram till beslutet att starta eget, att faktiskt utmana mig själv att göra det som skrämmer och ändå lockar... det har tagit tid för det beslutet att mogna.

Mitt liv som film

The Movie Of Your Life Is A Black Comedy

In your life, things are so twisted that you just have to laugh. You may end up insane, but you'll have fun on the way to the asylum. Your best movie matches: Being John Malkovich, The Royal Tenenbaums, American Psycho

If Your Life Was a Movie, What Genre Would It Be?

För en gångs skull verkar testet stämma.

Min nya vardag

Det fanns ju liksom en anledning till att jag läste humanistiska ämnen så fort jag fick möjligheten att välja själv.
Och nu sitter jag ändå här, likt förbannat, med "Kulturarbetarboken – Ekonomi, skatt, deklaration".

Snart kommer jag att vara en företagare, en entreprenör. Jag kommer att ha kritstrecksrandiga kostymer. Jag kommer att ha ett koffeinrelaterat magsår. Jag kommer kanske att ha slogans likt de här på väggen. (Fast de som känner mig skulle nog snarare föreslå att en som den här skulle passa mitt cyniska sinneslag bättre.)

Jag mötte Lassie

Min klasskamrat i mellanstadiet, T, hade en mamma från USA. Varje sommar åkte familjen till L.A. och besökte släkten i Beverly Hills. T åkte rollerblades på Venice Beach och just den sommarens höjdpunkt var att "Hobie Buchanan" från Baywatch hade kommit fram och pratat med henne.

Jag vet inte om T egentligen hade grava drag av mytomani.

Vad jag dock vet är att Jeremy Jackson numera är den nya K-fed och har en MySpace-sida.

30 s. uppdatering

Jo, jag kom med på kursen! Tack vare ett avhopp. Jag är nästan lite oroad över att jag ser fram emot att gå en kurs i bokföring och administration. Någa. Det sägs ju att man måste lida för konstens skull.

Helgen i korthet:

Svimmade på Pustervik under Damien Jurado-konserten. Bildligt svimmade. Det svartnade framför ögonen och när jag vaknade upp låg jag på golvet med en massa människor stirrande ner på mig. Och nej, svimningen berodde inte särskilt mycket (inte alls, faktiskt) på att Mr Jurado var så vacker, snarare på att jag stått still alldeles för länge i Pusterviks icke luftkonditionerade klaustrofobiska lokal.

Fredagsskräck

Usch, jag känner mig så dum. När arbetsförmedlaren sa att "nu skriver jag upp dig på starta eget-kursen som börjar den 27:e" och "skicka in affärsplanen så fort som möjligt" så förstod jag inte att platsen på kursen var beroende på att jag skickade in affärsplanen (typ dagen efter vårt samtal). Så jag har knåpat på den och tagit god tid på mig för att verkligen göra ett seriöst jobb, och så när jag väl skickar in den idag så får jag veta att jag blir uppsatt på en reservlista eftersom den inte kom in tidigare.

Hon kunde väl ha sagt det innan?!

Känner mig korkad och lat. Och rädd. Jag målar upp ett framtidsscenario som ser ut såhär: min alfa-kassa dras in av den nya regeringen. Jag får inte gå på någon starta eget-kurs. Jag får inget starta eget-bidrag. Jag blir fattig.

Förhoppningsvis kommer det väl att ordna sig på något sätt. Jag behöver egentligen inte starta eget-kursen för alla kunskaper finns att få på andra sätt, men jag tror att den kanske är förusättningen för att få bidrag...

Åh jösses. Jag säger bara Murphy's lag.

Hobby

Det här ska bli en .........

It's 1850 all over again!

Prins John (aka überborgerliga Anders Borg) fortsätter sitt korståg mot samhällets svaga. Det Nya Arbetarpartiets slagpåse visar sig vara dem de lömsk sade sig vilja hjälpa under valupptakten; de arbetslösa.

Böter ska införas för dem som inte söker jobb. Det är inte något nytt. Redan i dag tillämpas indraget bidrag för dem som inte är duktiga arbetssökanden. Med skillnaden att nu finns det en hel slopad fastighetsskatt som måste finansieras, så fram med slantarna bara, landets alla arma kyrkråttor!

Som man dömer sig själv dömer man andra, brukar det heta. Den borgerliga regeringen utgår från att landets arbetslösa väljer arbetslösheten för att således gå och dröna och dra in lite schyssta pengar från staten. Kanske är det så att borgarna föreställer sig livet som inaktiv likt det de framlever när de softar på bekostnad av pappsens fonder – ett liv på schäslongen, caviar och champagne inom räckhåll.

Som arbetslös får jag magknip när jag hör talas om Det Nya Arbetarpartiets förslag, det ena mer 1800-talsstinkande än det andra. Men hey. Det kan bli intressant. Varför fundera på att bygga en tidsmaskin när en resa bakåt i tiden är så mycket enklare att fixa?

Lite skattesänkningar åt den hårt arbetande klassen (ni vet, Ebba von Sydows föräldrar). Några indragna bidrag här. Lite större klassklyftor där.

Jag, trendoraklet, spår att vadmalsfashion, potatis- och löksoppa samt välgörenhetsgalor kommer att dominera 2007.

Spara kvittot, tack

Ibland önskar jag att det fanns några garantier i livet. Att man någon gång ska få veta i förhand att

jo, du kommer att vara singel i fem år till men sen kommer faktiskt Drömprinsen så sluta gräm dig nu

eller

skippa gråten över att du inte fattar matten för de betygen kommer ärligt talat inte att betyda något alls för dig i framtiden (det finns miniräknare och du kommer aldrig att räkna ut en vinkel i hela ditt liv!)

eller

var inte rädd för att katten ska bli påkörd varje gång du släpper ut honom för han kommer faktiskt att leva i minst tio år till och sen dö av ålder

eller

bered dig på några hundår nu när du startar företaget, det kommer att bli lite tufft i början men kommer sedan att börja rulla på och du kommer att greja det.

Att man bara någon gång kunde få en garanti för att det kommer att gå bra.

Jag är en person som oroar mig. För allt. Det är ett karaktärsdrag jag helst skulle vilja vara utan, men nej, kära läsare, jag är tämligen nervklen och jag tänker alldeles, alldeles för mycket. Och har jag inget att oroa mig för, så hittar jag på något. (Här brukar diverse fysiska åkommor kunna växa till analkande blindhet, graviditet eller hjärntumörer.)

Just nu är det mitt kommande frilansande som oroar mig. Jag vill göra det, jag kommer att göra det, men jag är så in i helvete rädd för att misslyckas.

Jag vill gärna ha en garanti för att det kommer att gå bra. Som ett kvitto jag kan lösa in av livet och så att säga få pengarna tillbaka skulle det visa sig att den här företagsidéen fransade sig i sömmarna och tappade lystern efter några tvättar.

Så att jag inte behövde känna mig så ängslig hela tiden.

Precis så

"Det som är djupet i dig är också djupet i andra."

-Gunnar Ekelöf

Lilla jag och stora H&M

Starta eget-info. Jag, ett par bildkonstnärer, några musiker, endast en till journalist. Som det mesta på arbetsförmedlingen är det bortkastad tid. Bara en genomgång av vad som komma skall på kursen längre fram. Och så massor med nervösa frågor om ekonomi och regler. Men okej. Om det är det här jag måste gå igenom för att få ett starta eget-bidrag, så fine. Jag tänker inte låta mig avskräckas.

På stan springer det omkring flickor och pojkar med vita H&M-kassar som det står Viktor&Rolf på. Jag känner att jag liksom inte kan bry mig mindre. Förra årets Stella-kollektion var grymt ful – urblekta färger och dåliga tyger, för att inte prata om den där kimonoliknande satinklänningen eller den fula byxdräkten. Inte ett modeoffer i världen hade köpt dem hade det inte varit för "designens" skull. Så nä, jag är inte precis sugen i år. Vill jag ha ett exklusivt designerplagg är inte H&M rätt ställe. Men f-n vilken bra PR-kupp det är.

Fullkornstrenden når sin kulmen

Kan någon på allvar tro att detta är ett bra snackskomplement till gurk- och morotstavar?
Är inte själva grejen med chips att de ska VARA onyttiga? Flottiga, feta och farliga för artärerna.

Nej vet ni vad. Det räcker banne mig med fullkornsbröd för mig.

Våga vägra fullkorn!

Nytillskott i kategorin rar fransyska

Det är mycket Charlotte Gainsbourg nu.

Den 35-åriga fransyskan är aktuell både i The Science of Sleep (regissören Michel Gondry gjorde senast hypade Eternal Sunshine) och med skivan 5:55, till vilken coola indiesnören som Jarvis Cocker och Neil "Divine Comedy" Hannon skrivit låtar.

Jag har kapitulerat för tjejens charm. Hon är vän och viskande på skivan, genrebilden av en söt fransyska. Vanligtvis brukar jag föredra kvinns med lite mer eeh... stake, men kanske är det indiekredden som får mig på fall den här gången.

Snart är fröken Gainsbourg namnet på allas läppar.

Kom ihåg var ni läste det först.

(Lyssna här och titta här.)

Häxor, läxor och en lektion om high school-serier

Jag har några guilty pleasures. En av dem är TV-serier.
Amerikanska TV-serier.
Amerikanska TV-serier om ungdomar, mer specifikt.

Gärna i high school-miljö, gärna i fina glossiga färger, gärna med hopplösa kärleksrelationer och spänningen mellan de populära och de utstötta.

Just nu är det O.C. som gäller. Den nya säsongen kickade igång i USA förra veckan, och nu får jag alltså äntligen se hur de löser den svåra övergången från high school till college.

Det brukar kunna gå åt helvete. Minns Beverly Hills som bara tragglade på i all evinnerlighet. All charm med serien försvann någonstans mellan när de lämnade rikemansspelplanen på high school och då de ursprungliga rollinnehavarna en efter en droppade av. Det blev aldrig riktigt bra efter att Brenda kastades ut, det enda inslaget som hindrade serien från att totalt kantra över till genompräktighet och moralkakor.

Det kan också gå bra, som i Buffy. Okej, nye helylle pojkvännen Riley var ju efter farlige vampyren Angel ett riktigt tråkigt nedköp, men serien gick från att utforska gymnasiets gängpolitik med nördar och tuffingar till att handla om att bli vuxen, ta ansvar... och Buffys feministiska agenda blev än mer tydlig i mina ögon. Att Spike tog över stafettpinnen från Angel som Buffys love interest var ju dessutom det bästa som kunde hända.

Så nu har vi då The O.C. Den följer mallen för "high school-drama går över till college-drama". Gamla rollfigurer försvinner, nya kommer in. Kompisgruppen splittras – vilket oundvikligen leder till att manusförfattarna får ett himla sjå att på ett realistiskt vis få gänget att enas igen. On and off-relationen mellan Summer och Seth kommer säkert att köras åtminstone en eller två säsonger till. Ryans balansgång mellan kriminalitet och laglydighet harvas vidare. Marissas lillasyter blir Newports nya buse.

Förhoppningsvis återkommer både mer av svärtan och mer av humorn från de första två säsongerna. För från vad jag kan se av första avsnittet av nya säsongen är den farligt nära att bli tråkig då alla intriger, relationer och skämt redan nötts om och om och om igen.

Det sista av sommaren

För en vecka sedan, strax innan isvindarna från norr, plockade jag tomaterna från plantan vi hade på balkongen. Nu mognar de i köksfönstret, smakande ljuvligt av sommarsolens styrka.

Boktipset (ni-ni-na-ni-na-na-na-na...)

Jag läser just nu Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi. (Jag läste aldrig Populärmusik från Vittula – som vanligt vid publiksuccéer blev jag misstänksam och totalvägrade, på pin kiv.)

Jag gillar Mannen som... skarpt. Stockholmaren och polisen Therese Fossnes kommer till den norrländska obygden för att utreda mordet på en gammal man som blivit brutalt slaktad i sitt hem. En man som ingen älskat, visar det sig. Och Therese tvingas möta och omvärdera sina fördomar om de norrländska männen.

Det som börjar som närmast en deckare visar sig vara något annat: en historielektion, kanske till och med en sorgesång, över tornedalsfinskan, ett språk talat av en minoritet tornedalsbor. Ett språk som var förbjudet att tala under tidigt 1900-tal, men som ändå levt kvar, i människors vardag, i deras känsloliv.

Jag är just nu på sidan 246 av 335. Jag är grymt nyfiken på hur det hela kommer att sluta.

Frilans, here I come

Så var det gjort.
Snart är jag inte arbetslös längre.

Jag kommer inte att ha några arbetskamrater, ingen chef. Mitt kontor kommer att ligga i mitt hem. Jag själv och min hjärna blir mina arbetsgivare.

Den 27 november börjar jag en kurs i att starta eget företag. Jag kommer att utarbeta en affärsidé och få coachning, jag kommer att söka starta eget-bidrag.

Jag är livrädd.

Och jag är taggad till tusen.

Lovsång till återgången till normaltid

Åh, att vakna utsövd på morgonen! Att veta att en timme har återbördats till ens vardag igen! Vad spelar det då för roll att det blir mörkt tidigt, när hela min kropp jublar över att ha återförts till sin normala tid?

Ack, sommartid är ett spektakel. Jag brukar sällan förespråka att Det Var Bättre Förr, men tänk, jag föddes ett år för sent – 1980 gjorde sommartiden sitt intåg och under mina blotta 25 år här på jorden har jag tvingats lida av dess sviter.

Vore jag en gammal seg gumma, en eremit boende ensam i en stuga i skogen, kan jag lova att min biologiska tid skulle infalla i fas med den så kallade vintertiden, vore det sommar, vore det vinter.

Nu tvingas jag, sju månader av året, att gå emot min inre klocka, lägga hand på mig själv, för att passa in i samhällets tidsbestämning.

Varje år är det som en stress försvinner när jag äntligen får dra tillbaka klockan. En lättnad, ett jubel inombords.

Jag ska bli som originalen som visats upp till allmän beskådan i senaste Hundra höjdare. Jag ska bli Sveriges i särklass största förkämpa för att den diaboliska sommartiden ska avskaffas!

Dagens...

...roliga hemsida: barn med hockeyfrisyrer.

Gremlins

Att jobba eller inte jobba

Alas, that job was sooo not for me.

Efter fem minuters intervju gick jag lättad ut i hällregnet igen.
Jag kommer att bli mycket förvånad om jag blir erbjuden jobbet. Mannen verkade inte riktigt hitta det han sökte hos mig.

Ingen arbetslivserfarenhet? Check.
Saknar körkort och bil? Check.
Vill ha skäligt betalt enligt SJF:s rekommendationer? Check.
Har sambo och är i fertil ålder? Check.

Om jag på förra intervjun hade ungefär åtta-nio rätt av tio var det den här gången tvärtom. Och jag vill inte ens ha jobbet. Usch att sitta alldeles ensam och skriva om Göteborgsderbyn och GAIS och Svensk Fastighetsförmedling. Usch usch usch.

Jag som sitter och skriker "Offline! Bollen var offline!" när jag kollar på fotboll med Anders. Ni fattar ju.

Det får bli det som skrämmer mig mest men samtidigt lockar och drar. Frilans.

Härnäst på jobbfronten står att gå till förhatliga AF och tjata mig till en plats på en starta eget-kurs.

(Jag verkar heller inte ha något större val. Vår människofientliga regering ska ta bort möjligheten att få alfa-kassa för studerande. Det ska alltså inte löna sig att studera. Om man inte har en mor och far med bostadsort Hovås eller Djursholm. Och vad detta kommer att innebära för mig vet jag inte, men förmodligen att De kommer att dra in mitt futtiga bidrag som jag kämpat mig till under fyra års hårda studier. Jag gråter för mig och för Sveriges studenter.)

Att ge upp

Saker och ting brukar komma när man ger upp.

Pojkvännen när du förlikat dig med att leva som singel resten av livet och faktiskt börjat gilla tanken.
Bussen när du väntat tjugo minuter i benmärgskalla göteborgsvindar.
Jobbintervjun när du bestämt dig för att skita i hela jobbsökargrejen och starta eget istället.

Ja, jag ska på intervju igen. Den här gången för ett jobb som kundtidningsjournalist/ redigerare. Det verkar helt okej och väldigt ansvarsfullt – får jag jobbet kommer jag att göra allt från att planera, till att skriva och redigera. Alldeles på egen hand.

Vi får se hur det går. Den här veckan har jag gått och grunnat, vridit och vänt på mina framtidsplaner (det är anledningen till att jag ej bloggat, jag har haft tankarna annorstädes). Jag hade till 90% bestämt mig för att starta egen frilansverksamhet, söka starta eget-bidrag och allt sånt där, och så blev jag uppringd för jobbintervju.

Det är som det brukar vara, alltså. Saker och ting kommer till en när man ger upp och börjar koncentrera sig på andra möjligheter.

"Ljus i Alingsås", 2006

Äntligen!

Nej, jag har inte läst Orhan Pamuk. Det har jag sällan när det gäller nobelpristagarna i litteratur.

Men det är egentligen inte för utnämningarna jag brukar se till att ha TV:n på de där korta minuterna när Horace Engdahl skrider ut genom Svenska Akademiens låsta dörrar (som jag föreställer mig döljer ett rum sjudande av intellekt och kärlek till konsten).

Det är för stämningens skull jag kollar.

Den enda stund om året då litteratur, humaniora, får stå i fokus, ostört. Tystnaden. Hur Horace drar ut på orden. Spänningen. Förlösningen när så pristagaren tillkännages. Tyckarna som uttalar sig efteråt, som alltid har så outgrundligt bra koll på alla de här obskyra författarna, poeterna, dramatikerna.

Och så när pristagaren själv får tala: om chocken, glädjen.

Det är en högtidsstund för litteraturnördar som jag.

Dagens...

...politikergnäll:
Nej, det är inte oväntat, jag blir inte ens särskilt upprörd, bara en smula provocerad.
Sveriges handels- och kulturministrar gör det folk gör mest: anlitar filippinska svartjobbare och skiter systematiskt i TV-licensen.
Varför? För att Sveriges rika vet att de kan fortsätta göra det då de vet att de har pengarna, maktpositionen, kontakterna, för att komma undan.
Fondsparandet finns där. En kickad politiker får småningom jobb som landshövding. Pappas mosters makes kusin sitter i Högsta Domstolen.
Det finns en trygghet där. Inför lagen är vi inte lika.

...literära fundering:
I morgon tillkännages årets nobelpristagare i litteratur. Jag gissar på en för den stora massan totalt okänd poet från Afrika. Och som vanligt: en man. Ballen är mäktigare än svärdet.

...gåta:
Du går på en arbetsintervju. Snart upptäcker du att den fortlöper enligt standardformulär 1A. Du beskriver lydigt hur välanpassad du är som person, hur oerhört väl lämpad du är för jobbet, du ger exempel på situationer som du har upplevt som svåra och hur du löst dem.
Sedan kommer frågan du fasat för – Vad är dina sämsta sidor?
Vad svarar du?
Obs! Svaret måste på något sätt vara ett positivt negativt svar. Ärlighet och/eller självinsikt duger alltså inte.

Önske-TV

Jag älskade Livet kan börja (This life, Storbritannien, 1996-97) som visades i svensk tv i slutet av 90-talet.

Livet kan börja kretsar kring ett gäng twenty somethings som delar ett radhus i London och försöker få sina karriärer att starta och sina kärleksförhållanden att inte ta slut. Och sen allt däremellan; fyllor, engångsligg, förlorad vänskap, problem med familjen.

Det var nytt för mig att en serie kunde kännas så äkta, vara så rolig och samtidigt skildra livet när det suger som allra mest. Jag älskade serien så mycket att min vän Jonna fick spela in den åt mig när jag åkte på semester i två veckor.

Så därför blir jag överlycklig när jag läser att en uppföljare ska spelas in, ett endaste avsnitt à 90 minuter, där vi ska få svaren på vad som hände sen. Efter det där sista avsnittet som kändes mer som en säsongsavslutning än ett riktigt avslut.
Avsnittet ska visas på BBC Two i jul i år, efter att serien repriserats.

Jag hoppas att SVT har vett att göra detsamma.

Barbies kusin

Nu kan man köpa Barbies trailer trash-kusin och hennes make här .

Hm.

Skvaller

Jag gillar att läsa skvaller på internet. I dag fastnade jag för denna sighting på Page Six :

KING Carl XVI Gustaf, King of Sweden, surrounded by bodyguards, sipping Absolut vodka in the Redwood Room at the Clift Hotel in San Francisco . . .

Fint att han håller sig till svenskproducerat när han är i stora Amerikatt.

ÄLGSKRÄCK i ASKIM – Barnen: "Vi vågar inte gå till skolan"

Okej, så jag börjar allvarligt tro att jag hamnat i en insändarfilm i Mitt i naturen. Tog min sedvanliga eftermiddagspromenad bland det välbärgade folkets villor, hittade en fin promenadstig genom ett grönområde, stod plötsligt oväntat öga mot öga med Skogens Drottning, en pampig älginna som mumsade på en liten björk.

Shit! Vad göra? Vända om eller snabbt tassa vidare? Jag valde det senare, bara för att upptäcka att herr Älg, komplett med jättekrona och allt, stod en bit bakom fru Älg.

Det var jag, den lilla tvåbenta varelsen, och två mastodonter med fyra ben och stora bruna ögon som undrande stirrade på mig.

Jag avlägsnade mig i rask takt. En parant dam med hund kom emot mig och jag tänkte precis varna henne för älgarna när hon sa:
"Är älgarna där?"

Och det var de ju.

Hon berättade om älghonan och hennes två kalvar, och jag upplyste henne om att det även hade anslutit sig en älghanne nu.

"Jasså, har han hittat hit nu också? Ja du förstår, dom dras hit för äpplenas skull. Jag bor i villaområdet längre ner och de ligger i trädgården. Barnen är ju rädda, förstår du, vågar inte gå till skolan."

Hon vände om med hunden, Skrållan.

Vi förfasade oss lite över älgarna. Jag mest för att få reda på mer om dem.

"Polisen vill inte komma heller" berättade den paranta damen. Det var som att hon pratade om jättestora kackerlackor som borde utrotas.

"Nej, älgar hör hemma i den stora skogen!" avslutade hon innan vi drog iväg med Skrållan mot ena hållet och jag åt andra.


Familjen Älg verkar leva ganska farligt här i Askim. Kanske är det en tidsfråga innan någon skjutglad person gör en Runar.

Enligt mig utgör de ett ganska exotiskt inslag. Det har i alla fall piggat upp min vecka med dessa älg-spottings. Jag har nu en idé om att dryga ut min a-kassa med några sköna svarta tusenlappar genom att anordna älgsafaris för tyskar.

Livet imiterar konsten

Kan det verkligen vara sant? Att ett gäng stockholmsgrabbar tagit Fight Club in i verkligheten och träffas för att slåss för nöjes skull?

Ah, om jag kunde högläsa för dem alla filmvetenskapliga avhandlingar om "mansrollens identitetskris" i Fight Club. Jag undrar vad de skulle tänka.

Lost

–Vad är det där för stora hästar? var min första tanke. Sedan insåg jag att det inte var hästar, utan älgar. Jag som på min höjd sett ett par vilda älgar från ett bilfönster någon gång, hade nu inte mindre än tre stycken på bakgården. En hona och hennes två barn.

Fort som sjutton roffade jag åt mig kameran och hann ta två kort innan de försvann. Jag hoppas att de inte blir dödade. De såg så vackra ut, sävliga och med mjuka stora öron.

Vad jag aldrig svarar när jag får frågan varför jag är feminist

Platsen är en lekskola, det är i mitten av 80-talet. Två flickor i stentvättade jeans och collegetröjor leker med plastsnören i olika färger, snurrar runt runt och skriker, skrattar. Flickorna knyter snörena runt några leksaksbilar och kör runt med dem. Det är roligt, känns spännande att leka med de vanligtvis av pojkarna paxade leksakerna.

"Tyst! Nu får ni faktiskt ta och lugna ner er," fräser en av fröknarna.

Och fastän hon bara är sex år vet den ena av flickan att en pojke som gjort samma sak inte hade blivit tillsagd.

*

Lågstadiet. Det är tidigt 90-tal nu. Den stora arbetslösheten har ännu inte sänkt sig över Sverige, JC är den tuffaste affären och Beatrice Ask är skolminister och några i klass 3B får äta lunch med henne när hon besöker kommunen.

I klass 3B är det lugnt under lektionerna. Det är en välordnad skola, medelklass.
Det finns några bråkiga pojkar i klassen. Bredvid dem brukar fröken placera klassens lugnaste flicka. Som en trivselblomma.

Flickan får hjälpa de bråkiga pojkarna med deras mattetal, skrivuppgifter. Hon känner sig utvald av fröken, känner ansvaret att hålla pojkarna lugna.
En gång hugger en av pojkarna flickan i armen med sin penna så att det blir små hål i huden.
Flickan hinner sällan koncentrera sig på sitt eget skolarbete.

*

Högstadium och skolan renoveras, det är gäng som är tuffa som röker och det är töntar som pluggar och det är de som är populära där tjejerna har pastellfärgade tajta jeans och killarna flörtar med hiphopmodet. Det är fortfarande medelklass.

I klass 8F går en av skolans stökigaste killar. Han kastar deg omkring sig under hemkunskapen, han skriver rasistiska ord på den iranska tjejens skåp, han sjuger högt under mattelektionerna samtidigt som han tänder och släcker lysrörslamporna, han roar sig med att under rasterna slänga upp sina kvinnliga klasskamrater på skåpen eller brotta ner dem på golvet och ställa sig på deras hår så att de inte kan resa sig.

Det finns bara en lärare som vågar säga till killen.

Flickan har nu hunnit bli en inbunden tonåring med hormoner som löper amok. Efter att killen en dag riktat sitt hat mot henne får hon ont i magen och orkar inte gå till skolan på flera veckor.

*

På gymnasiet hamnar killen på byggprogrammet, flickan i en studiemotiverad samhällsklass. Lärarna säger inte längre "Men kom igen nu då flickor, ni måste ta för er mer!". Det är skönt att slippa de uppmaningarna, som alltid fått henne att känna sig värdelös i sin tysthet, i den roll hon så länge lärt sig vara den som förväntats av henne.

Flickan finner nya vänner, de är en liten grupp på tre som sticker ut, med kläderna, med lusten att vilja synas. De sminkar sig med tjocka lager kajal och köper kläder på UFF.
De upplever att hela skolan hatar dem, de tre. Trots högstadiets uppmaningar är det inte okej att ta plats som tjej. Det visste hon hela tiden.

*

00-tal. Flickan har gått vidare till universitetet, hon är knappast en flicka längre, snarare en ung kvinna som älskar de tjocka böckerna med tunga teorier, älskar det knepiga språket som hon bemödar sig med att behärska.

Hon skriver uppsats. Hon har tur och hamnar i samma redovisningsgrupp som sina kamrater. Förutom dem är det nästan bara killar i gruppen. De upptäcker snart att de inte får ta del av viss information, att killarna plötsligt blivit kompisar med de två unga, manliga, handledarna. De upptäcker att de exkluderats, utan att veta hur det gått till, utan att ens ha fått en chans att ta sig in.

Den röda kappan

Jag köpte en ny kappa. Den påminde mig vagt om någonting jag sett förrut, men jag tänkte att det säkert berodde på att H&M lyckats med reklamen – att jag hade blivit undermedvetet besatt av att få den där kappan då den skulle göra mig reklamlycklig, leende och vacker.

Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg varför kappan var så bekant.
Jag har i nästan ett års tid sett dess kappkusin medan jag borstar tänderna om kvällarna:

Roligt om film

Jag gillar tidningen Wired. Inte minst för att jag tack vare septembernumret fann min väg till bloggen How to write screenplays. Badly.

Två screenwriter-tjommar bloggar om sitt jobb och om branschen, och jag skrattar högt åt datorskärmen när jag får veta hur man kommer på nya filmidéer; man byter helt enkelt ut en bokstav i en redan existerande filmtitel. Smakprov:

The Kong Kiss Goodnight
Geena Davis stars as an amnesiac woman who honestly can’t recall how she ended up in bed with a big disgusting hairy ape. Co-starring Renny Harlin.

Seså. Klicka er dit och läs nu.

Hej igen, tristess

Nej, jag fick inte jobbet.

Det gick till en f.d. skvallerjournalist från Aftonbladet som hade en mer "säljande" personlighet.

(Och här skulle jag gärna vilja skriva något dräpande om hur sjukt det är med ett samhälle befolkat av falskt påklistrade säljarleenden, men jag kommer inte på något så jag låter bli.)

Det känns som att bli dumpad.

"Det är inte du, det är... jag." "Du gav ett jättetrevligt intryck. Men du får inte jobbet för du är en jävla försagd LOSER."

Ungefär så.

Så jag grät. Och fick huvudvärk. Och tog en Panodil och träffade min kära väninna Josefina, som piggade upp mig med choklad och en Triss-lott som gjorde mig 50 kr rikare, och nu känns det ganska bra ändå.

Jobben kommer ju nu.
Det säger Dom; borgarna.

(My ass att de gör.)

Habegär

Den kostar ungefär vad jag betalar i hyra för en månad. Men så får man ju 25 skivor med den bästa tv-serie som någonsin gjorts.

Vill ha.

Vill. HA.

Gratisnyheter

Gratistidningarna invaderar Göteborg. På Järntorget har Stockholm... förlåt, jag menar Göteborg City slagit upp ett bord och torget kryllar av rödklädda ungdomar som delar ut blaskan.

Jag hade ännu inte läst Gbg City förrän i dag, så jag tog gladeligen ett ex. Den var som Metro ungefär, fast kändes billigare (kvälltidningsestetiken hjälpte till). Tunnare, d.v.s färre annonser. Same same but different. Jag hade i princip redan sett/ läst/ hört deras nyheter.

Lokalmaterial kommer nog att bli City:s starkaste kort. Inte för inte var det artikeln om de dyraste husen i staden som intresserade mig mest. (16,6 miljoner för ett hus på Järkholmen i Askim. Kan meddela för de oinsatta att ett av husen där har i sann nyrik anda en flashig vallgrav runt huset, komplett med uppfällbar bro och allt.)

Jag gillar lokalskvaller. Det gör andra också, i denna post-kyrkobacksera. Frågan är väl hur .SE, den tredje lokaltidningen som lanseras nästa månad, kommer att överleva på Sveriges framsida. Det måste finnas en gräns på hur mycket gratis av samma nyheter en stad kan ta till sig.

Jag hoppas ju å mina egna vägnar att det kan ge jobb.

Bokmässan

I morgon börjar den.

Mitt årliga behov av syrefattig luft, Gudrun Sjödén-bibliotekarier, hornbågade glasögon, slibbig snabbmat och skoskav kommer snart att tillfredställas.

Nedräkningen har börjat.

Kafferus

Kafferuset höll i sig i tre timmar efter den dubbla espresson. Jag kände det med en gång när jag kom ut från kaféet: darrhäntheten, pulsen, illamåendet. Tvingades vänta en kvart på bussen och hann under tiden stresshandla smycken på billighetsaffären Glitter. Det har blivit som en sport nu, efter så lång tid på existensminimuns rand – att få så mycket fint som möjligt för så lite pengar som möjligt.

Tjuvlyssnade på expediterna. De diskuterade en kvinna med barnvagn som de misstänkte hade snattat. "Det var synd, hon var ju så trevlig."
Och så hade det kommit in ett skrikigt flickgäng. En av tjejerna hade slängt sig på golvet.

EXPEDITEN

Slänger du dig på golvet hemma också?

FLICKAN

Ja, det gör jag faktiskt, hihi.

EXPEDITEN

Du är inte hemma nu.

Gjorde också en räd på Pocket Shop men avhöll mig från att använda mina 10 hopsamlade pocket-stämplar då expediten såg cool och uttråkad ut, verkade mest vilja prata med sin tillika pinniga rock-kompis. Noterade att jag ska köpa Paul Austers senaste tillskott i pocketdrivan, och Charles Baudelaires Les Fleurs Du Mal (det är helt sjukt, har menat att läsa den sedan jag gick i gymnasiet, dekadens är verkligen the shit).

På bussen, mitt rus pockade i halsgropen. Endast Wuthering Heights på mp3-spelaren fungerade som ackompangemang, kanske något med Kate Bush sätt att skrika, jag vet inte. Businesskvinnan bredvid mig läste en broschyr med obskyra rubriker som Venture capital och Leveraged buyouts. Hennes iPod var guldfärgad.

Kära göteborgska läsare. För att få ett kafferus liknande mitt; Café Brulée, Korsgatan (vid Buttericks). Dubbel espresso plus en himmelsk Crème Brulée – 39 kr.

I huvudet i dag

Jag ska i dag på besök på Linas nya kontor.

(Lina är nog en av de mest framåt människor jag känner och trots sin ringa ålder har hon redan en väl fungerande frilanskarriär och numera alltså ett kontor. Det är imponerande och henne väl unt!)

Linas kontor ser jag redan framför mig. Högt i tak och stora fönster, i ett hus från förra sekelskiftet.

Det är vitt.

På golvet ligger mjuka mattor.

Kreativa människor springer jäktade omkring med papper i ena handen och en magsårskaffekopp i andra. Den digitala trycksvärtan ligger tung i luften, ringsignaler och knatter från tangentbord de förhärskande ljuden.

Lina kommer att sitta djupt fokuserad framför datorn när jag kommer in i rummet. På skärmen ord och åter ord, som blir till morgondagens tidning.

Lika som bär?

Mattips om borgarna vinner

Som Melodifestivalen. Fast värre. Och med allvarligare konsekvenser än en sommarplåga à la Carola.

Så känns valvakan just nu.

Vinner "allijansen" kommer jag att bli tvungen att tillaga mina galoscher till middag som i Chaplin-filmen för att överleva de kommande åren.

Det känns ju muntert.

Funkar skokräm bra som sås?

Nya Filmkrönikan inte min kopp te

Med hösten kommer tv-tittandet. För inte så länge sedan var jag en riktig tv-junkie, minst en eller två serier per kväll, varje dag i veckan. Det har avtagit något sen tv-spel och andra attraktioner kommit in i mitt liv. Kanske har jag nog också blivit mer kräsen, okoncentrerad. Jag orkar bara se bra saker nu förtiden. Borta är slötittandet.

Veckans stora besvikelse måste vara Filmkrönikan. Hade hoppats på en Filmkrönika med plats för mer analys än det varit sedan min favorit Fredrik Sahlin slutade.

Men nej, i stället fick jag prat. En allsmäktig programledare i form av Helena von Zweigberk levererade sina bestämda åsikter – och hon var inte ens den inkallade Recensenten. Det var Andrea Reuter, som mest höll med om allt HvZ sa. Jag vill ha djuplodande kritik! Jag vill ha bakgrund! Och gärna en vinkning om vad filmen betyder i vår samtidskultur.

Möjligtvis berodde det på min 22.30-sömniga hjärna att jag inte heller hängde med i vad de recenserade filmerna handlade om. Men när de onda producenterna mitt i recensionen av Frihetens pris hoppade till ett klipp med Jakob Eklund blev förvirringen total.

Usch. Så här ska inte tv vara. Osammanhängade. Förvirrande. Vill jag ha det väljer jag att se om Mulholland Drive.

Fan. Det borde varit jag som recenserade i stället.

Babbel

Bort med det rosa fluffet. Fram med vitt och rent. Fräscht. Fräschare. Fräschast. Konstigt att en ny layout på bloggen kan göra sådan inverkan på mitt psyke.

Jag lyssnar på Guillemots, har kanske inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker än, men jag gillar storvulenheten, dramatiken i sångarens röst. Jag gillar Made-up lovesong #43. "You got me off the sofa..." Lala.

Äntligen äntligen har jag fått lite fason på hur man lägger upp bilder på blogspot. Allt som krävdes var en förflyttning från Safari till Firefox. Så nu kan ni skrolla ner och njuta av min ballongbild som symboliserar sommarens död. Inte så aktuellt i dag dock, det är ju varmt, varmt och soligt.

Och! Jag ska på intervju i morgon! För ett jobb som webbinformatör. Det känns bra.

Makt åt folket

Jag önskar att jag kunde säga det så bra som Göran Greider, men det kan jag inte. Så jag citerar i stället:

En Fredrik Reinfeldt vid makten innebär att den marknadsmakt som redan i dag är den makt som verkligen uppreser sig mot vanligt folk, så att säga dubbleras. Den förstärks. Två eliter, den ekonomiska och den nya politiska, flyter åter samman.

Bergman rasar

Funderar på att se Babel i kväll enbart för att se vår svenska kulturinstitution Ingmar Bergman "rasa" över Alexander Ahndorils bok Regissören, en fiktiv roman om demonregissörens arbete med Nattvardsgästerna (1961).

(Det känns som att Bergman alltid är sur över något och är klart överskattad. Men visst, gubben har gjort en hel del bra rullar. Såsom i en spegel är nog den bästa film någonsin som gjorts om psykoser (men de är väl i och för sig ganska få?) och jag känner mig ofta befriande okomplicerad och ångestfri efter att ha kikat in i Bergmans universum. Okej, ursäkta utvikningen.)

Nu säger alltså gode Ingmar om boken till sin favvoreporter Marie Nyreröd:
-Jag tycker den är tråkig och totalt ointressant. Och dessutom en förolämpning och en förödmjukelse. När han skildrar Käbi som ligger naken tycker jag att det är ett svineri.

Ahndoril verkar dock ha en lite annorlunda uppfattning i en intervju i senaste Damernas Värld:
–När han hade läst boken ringde han mig och vi pratade i två timmar. När han först fick boken i händerna hade han blivit fruktansvärt arg och stått upp i fyra nätter eftersom han inte ens kunde lägga sig ner. Men när han hade läst färdigt hade han tänkt mycket på sin far, sa han, och blivit väldigt tagen.

Jag hoppas naturligtvis att denna bergmanska storm kan ge nytt liv åt debatten om var gränsen går mellan fiktion och verklighet, som ju blossade upp då JT Leroy outades som ett rent påhitt. Bergman verkar känna sig uppenbart förnärmad över att någon tillåtits fantisera kring hans liv, medan Ahndoril verkar vara ute efter att testa litterära gränsdragningar.


UPPDATERING:

Har just sett Babel vilket visade sig vara helt okej. Blev dock inte ett dugg klokare på det upphaussade bråket, dock sugen på att läsa boken.
Insåg också att Daniel Sjölin och Kristoffer Lundström har precis samma intonation, frasering och sätt att pausa när de talar. Jag tror att en SVT:sk talpedagog ligger bakom.

Vem är far till Suri? Och varför bryr vi oss?

Skvallret går i Hollywood – vem är egentligen far till Suri, Katie Holmes dotter? Är det Tom Cruise, eller exet Chris Klein? Det verkar inte som att sanningen spelar så stor roll, när de såpaliknande ryktena har alla smaskiga ingredienser: otrohet, lögner, homosexualitet, sekterism. Och ett triangeldrama! Det är nästan mest spännande av allt.

Kändisskvaller tycks i mångt och mycket ha ersatt såpoperornas långkörare. För varför bry sig om Sue Ellen och JR Ewing när det finns riktiga människor av kött och blod att följa? Som skiljer sig, kör rattfulla eller dejtar hej vilt.

Cruise verkar ha blivit en hatad person i Hollywood – kanske inte så märkligt när media älskar att rasera det de en gång byggt upp. Men det verkar finnas ett behov hos publiken, läsarna, att svälja skvallret, oavsett om det är lögner eller ej. Det är ju underhållning. Och kanske, kanske är kändisskvallret ett sätt att bearbeta egna problem, händelser som inte är långt från vår egen vardag.

En amerikansk forskare, som jag tyvärr inte minns namnet på, menar att faderskapsproblematik är ett vanligt tema i TV:s såpoperor. Att undanhålla vem som är fadern är ett uttryck för kvinnligt motstånd mot den manliga dominansen, enligt forskaren. Ett sätt för kvinnan att utöva makt, då det är det enda område där mannen faktiskt kan vara helt grundlurad och clueless.

Faderskapsproblematiken är något som genomsyrat samhället i evigheters evighet. Som att kvinnan skulle vara oskuld vid giftermål (inga oäktingar ska få ärva, inte!), till exempel. Att såpoperor har behandlat ämnet är då inte särskilt märkligt – då de ju handlar om relationer och speglar (om än förvrängt, uppblåst) vår kultur. Likaså med talkshower som Ricki Lake. Hur spännande är det inte när DNA-provsresultatet läses upp, med följande "You are NOT the father!"?

Då är det inte så märkligt att hela fadersskapsgrejen överförs till verkligheten, eller i alla fall en påhittad verklighet där skvaller är förhärskande. För visst har vi hört hur Katie tvingats in i Scientologkyrkan av den soffhoppande, homosexuelle och sterile Tom Cruise? Hur hon är en troféfru att visa upp, så att han kan förefalla normal?.Hela grejen med att undanhålla faderskapet blir vårt, publikens, åskådarnas, skvallrarnas, sätt att ge Katie Holmes makt i vad som annars verkar vara ett skevt, obalanserat förhållande.

Såpan har ersatts av kändisskvaller. Och de som lever på att skvallra vill innerligt att verkligheten ska överträffa dikten.

***

Läs om konspirationsteorierna om Suri Cruise här.

Folkpartiet, frakturer och freakshower

I dag...

...förfasas jag över: Folkpartiets fula affischer betitlade "Framtidens nyheter" som är uppsmällda över hela stan. Särskilt spyr jag galla över texten "Jättelik knarkliga sprängd i natt".
Jättelik? Ingen redigerare med självrespekt skulle sätta en sådan rubrik. Slutsatsen är att folkpartiet även sparkat alla journalister och ersatt dem med ett hjärntvättat folkpartistmaskineri. I framtiden.

...läser jag: Time, vars senaste nummer bland annat tar upp konspirationsteorier om 11 september. 36% av USA:s befolkning tror att det är sannolikt att regeringen antingen utförde attackerna eller lät dem hända för att kunna starta krig i mellanöstern. Enligt en psykolog som intervjuas inger konspirationsteorier ett lugn och en känsla av mening i en annars osäker värld. När något så hemskt som ett terrorattentat likande 9/11 händer behövs det en likvärdig hemsk förklaring till händelsen för att den ska verka sannolik.
Och jag som trodde att Arkiv X hade eldat upp konspirationstänkandet.

...förundras jag över: 11-åriga Bianca Ryan som kammade hem America's Got Talent (vad som för övrigt verkar varit rena moderna freakshowen med gummimänniskor och gay drama queens). Flickan har röst som en 50-årig soul mama.
Släng er i väggen, årets Idol-deltagare.

...tycker jag synd om: min stackars mamma som efter en cykelolycka fått en fraktur i knät och nu ligger på lasarettet med högerbenet gipsat från ljumsken till foten. De närmaste fyra veckorna kommer hon förmodligen att få bo på ett korttidsboende, tillsammans med nära döden-gamlingar.
Jag försöker få henne att se det positivt, hon får ju ett miljöombyte, nästan som en semester. Mamma är dock skeptisk.

Skräckfilmer

I helgen hade En obekväm sanning premiär på Astoria. Vad jag läst verkar den vara rena propagandan för den där tjommen som borde varit USA:s president, Al Gore. Men också ett starkt inlägg i debatten om klimatförändringar.

Samtidigt på SF går en svenskproducerad film vid namn The Planet. Om samma ämne.

Märkligt sammanträffande. Kanske är det tänkt att de som vill se Al Gore-filmen köper fel biljetter så att även en liten svensk film får sig en push? Eller anar jag en trend? "Miljöförstöring is the new black", liksom.

Hursomhelst. Jag kommer inte att våga se någon av filmerna. Miljöförstörelse skrämmer mig mer än När lammen tystnar gjorde.

Jag väljer att harva på med källsortering och lokaltrafik i stället.

En vild och glad ballong

Får en impuls att gå ner till havet. Det är en mild dag i dag, sensommar, kyla i vinden men varmt i solen. Det är svårt att klä sig, jag ömsom svettas och fryser. I ett försök att hitta en genväg ner till Askimsbadet förirrar jag mig bland hus, nej, villor. Bostäderna i denna för mig tidigare okända del av Askim är stora, omringade av stängsel. Grindar och blankpolerade nya bilar, gröna träd och blommande växter som liksom stannat upp och nu bidar sin tid, väntar. Solen är fortfarande skarp.

Badplatsen visar sig övergiven så när som på ett par som rastar en hund, två tanter med rullatorer och en vindsurfare. Mina skor blir blöta när jag pinnar över den ofantligt stora gräsplätt som går ända ner till stranden. Övergivna sandsslott och murken tång, i sanden skalet av en gul ballong med smiley-tryck.

Det känns i vemodet. I den kristallklara luften. Sommaren är över.

Mitt liv som hemmafru

Jag har beställt en doseringsskopa från Stora Tvättmedelsföretaget. Det var gratis. På köpet medföljer en provsticka som visar huruvida vattnet är mjukt eller hårt. Det är en vetenskap att tvätta.

Mitt nästa steg är att fixa håret som Desperate Housewife-Bree samt införskaffa tio jumperset i olika pastellfärger plus beiga tygbyxor.

Svenska folket talar ut

"I sex ska allt som ger njutning vara tillåtet."
"Jag tycker att jag är en människa med själsligt och andligt djup."
"Jag går ofta och shoppar för att må bättre."
"Ett av mina mål är att vara bland de mest framgångsrika människorna materiellt sätt."

Inte visste jag att en SIFO-undersökning kunde leda till allvarlig självrannsakan.

Jag tvingas ta ställning till de mest absurda frågor på en "Stämmer helt och hållet? Stämmer delvis? Stämmer inte alls?"-skala och upptäcker att jag ibland verkligen måste tänka efter, känna efter. Påståenden om mina värderingar ligger insprängda mellan utmattande frågor om försäkringsbolag, internetanvändande och hur mycket jag tittar på TV varje dag (1-2 timmar för övrigt, förvånansvärt lite faktiskt).

De vill veta allt om min så kallade livsstil, hur jag ser mig själv som person... ja, allt det där jag ägnade mig åt att älta över som tonåring (vem är jag? vad vill jag med mitt liv?) men som nu liksom fallit i glömska när jag bara börjat... vara.

"Jag tror på magi."

Öh?

För tio år sedan hade jag sagt ett rungande Instämmer helt! Nu har jag inte en aning.

SIFO-undersökningen damp ner i måndags, tjockt som ett kollegieblock. Jag har alltid gillat att skriva i Mina vänner-böcker och dylikt, så jag grep mig genast an att kryssa, läsa, kryssa, läsa. Och uppenbarligen, känna. Och tänka. Och allvarligt fundera på var mina svar kommer att användas. Okej för frågor om varumärken och företag. det kan jag förstå. Men om min person?

När jag svarar växer det fram en person som ogillar oväntade förändringar och är ett kontrollfreak ("jag avskyr att göra saker oförberett och utan närmare eftertanke" - stämmer helt och hållet), som är fysiskt inaktiv (det enda jag utövar regelbundet är "vardagsmotion") och som uppskattar att "leva i en stadig relation med en enda partner" (i verkligheten känns inte det lika präktigt som när det formuleras i de småborgerliga ordalagen!).

SIFO gör mig trött. Jag vill förebålla mig rätten att inte ha åsikter om allt, att inte veta allt om min själs skrymslen och vrår. Det blir liksom lite mer intressant att leva då, när jag kan överraska mig själv.

Sorry, SIFO. Det mesta ni får är gissningar, svar beroende på min dagsform. Hur kan ni överhuvudtaget forma en slutsats om "svenska folkets inställningar, erfarenheter och synpunkter" om de flesta är lika osäkra som jag?

Omstart

Det började bli dags för något annat. När Hej tristess bara gav mig skrivkramp, när det blev så tråkigt att vara arbetslös att det inte ens kändes roligt att skriva om det längre. När jag insåg att jag inte kan hålla mig till ett ämne, när jag insåg att jag behöver sväva ut och brodera vilt för att behålla lusten i bloggandet. Att det var förutsättningen för att fortsätta.

Så jag flyttade. En ren fräsch start på hösten, precis som när man förr började skolan och hoppades komma tillbaka till gamla klassen förändrad: tuffare, snyggare.

Och förresten. Rosa må vara en fin färg, men jag planerar en extreme make-over av bloggen inom kort. Så njut av det rosa fluffet medan det varar!

Välkomna!