Historien om mormor och dammsugaren

En dammsugarförsäljare ringde på i dag.
"Är mamma eller pappa hemma?" frågade han.
"Det är jag som bor här" svarade jag, lite paff. Det var kanske 15 år sen någon ställde den frågan till mig sist. Och tänk att dammsugarförsäljare faktiskt existerar i verkligheten.
"Ja, alla ser så unga ut när man blir gammal", svarade han och fortsatte med att berätta att han sålde dammsugare. Han såg mer ut som en sjöbuse än en försäljare, med gammaldags tatuering och fårat ansikte, gråhårig och pillemarisk.
"Jag har redan en" sa jag.
"Den är inte gammal då? Så att du behöver en ny?"
"Nä."
"Synd."
Sen gick han.

Det fick mig att tänka på min mormor som faktiskt köpte en dammsugare av en dammsugarförsäljare som kom och knackade på. Min mormor gillade framförallt två saker: snask och att göra slut på pengar. Således blev hon alltid överlycklig när det ringde på dörren och hon fick möjlighet att bjuda på kaffe och kakor en masse. Hon bjöd en gång in några Jehovas vittnen. De kom tillbaka några gånger och de brukade diskutera sin tro över kaffe i finkoppar och hembakt sockerkaka eller nygräddade våfflor. Min mormor var på intet sätt religiös, snarare fascinerades hon av de mörka krafterna. Hon gillade att berätta om att hon flyttad ett stort, gammalt skåp genom ett helt rum efter att ha åkallat Djävulen. Det tyckte jag och mamma var otäckt att höra. Men det var också därför det var så kul att ett helt gäng med Jehovas vittnen en söndagsförmiddag körde upp och parkerade på mormors uppfart. Här skulle hållas bönemöte hos den nyfrälsta. Trodde de. Mormor gömde sig och låtsades inte vara hemma.

Mormors dammsugare kostade 10 000 kr, ungefär. Vid ankomsten visade den sig vara otymplig och svåranvänd, och ganska snart gick den sönder. Därför kommer jag aldrig att köpa en dammsugare av en dörrknackande försäljare.

Fredagsnöje

Det är fredag. Kanske sitter du på jobbet. Du vill att tiden ska gå så att helgen kan börja nu. Du slösurfar och låtsasjobbar när chefen går förbi.

Jag har den perfekta spelsidan till dig. De kanske sötaste, lurigaste och mest fantasifulla små flashspel jag någonsin sett finns på Eyezmaze.

Du måste kolla! Lova mig det!

Blankettångest

Jeezus! Det har tagit mig två timmar och två samtal till den snälla damen på Nuteks starta eget-linje för att fylla i FA-skattansökan. Jag är verkligen inte typen som skulle kunna bli ekonom! Okej, jag gillar pengar, jag är mer Spara än Slösa, jag är sjukt bra på att räkna ut reapriset på ett klädesplagg. Men när begrepp som ingående och utgående moms eller brutto och netto kommer in i mitt liv börjar det liksom killa i hela kroppen och hjärnan låser sig och kallsvett bryter ut. Jag är så rädd att göra fel och att det ska leda till att jag krävs på en massa pengar och straffavgifter. Uschia.

Och sen, när jag klarat av allt, då börjar jag frenetiskt leta efter adressen dit blanketten ska skickas. Och hittar ingen. Och känner mig jättedum. Och bestämmer mig till slut för att skicka in den till det lokala skattekontoret, med min journalistlärares kalmardialekt ringande i öronen "allt som kommer in till en myndighet har de skyldighet att skicka till rätt person". (Men först måste jag kolla upp på Wikipedia att Skatteverket verkligen är en myndighet. Så förvirrad är jag.)

Lisa goes entreprenör

Nu händer det saker, kära läsare! Undertecknad ska i eftermiddag till Arbetsförmedlingen och skriva på beslutsunderlag för att få starta eget! Min handläggare ringde alldeles nyss.

---

Uppdatering 16.00

Så vart man företagare då. Jag firade min sista (?) dag som arbetslös med att shoppa kläder och köpa take away-latte, så där i övning för mitt nya liv som business woman.

Nu återstår bara att fylla i FA-skattansökan... Liksom alla myndigheters blanketter är den magknipsframkallande.

Men, men. Nu är jag ÄNTLIGEN igång!

Nu kan ni läsa min artikel om bredband i senaste numret av PC för alla! Jag har ännu inte lagt rabarber på en kopia, men jag tror sjutton i mig att de flaggar för min artikel på omslaget (se den stora 5:an + "bredbandskaos") – yay, första gången "jag" hamnar på omslaget i så fall!

Vad handlar artikeln om då? Jo, vad man som konsument ska göra/ har för rättigheter om man upplever att man inte får så snabbt bredband som man betalar för. Köp och läs, vet ja'! (Och skicka sedan uppskattande mail till redaktören om den där fantastiska frilansaren och att ni bara MÅSTE läsa fler briljanta artiklar av henne i tidningen, hehe.)

Lösa litterära funderingar

Engelsmännen skyr det disneyfierade och satsar på Charles Dickens när de bygger en ny "theme-park". Stället heter Dickens World och i stället för jättestora glada möss och ankor satsar de på "the Haunted house of Ebenezer Scrooge" (ni vet, den vresige gamle snåljåpen från En julsaga) och viktorianska gränder och skolrum.

På sätt och vis gillar jag tanken. Kids behöver knappt mer snuttigull av amerikanskt sockervaddsmått – och själv var jag besatt av allt 1800-tal som barn (vilket mest tog sig uttryck i att jag ritade flickor med poplinklänningar à la Lilla huset på prärien, samt lekte fattig Kulla-Gulla som bar vattenhinkar i ok på ryggen). Samtidigt gör det mig lite beklämd. Det förflutna som ett slags glorifierad turistattraktion? Nja. Det låter väl sådär.

*

Och i kölvattnet av den otäcka massakern i Virginia, USA, har nu mördarens litterära alster läckt ut, som bekant var han ju litteraturstudent. Och de blir naturligtvis genast analyserade, som kunde man hitta en hint om killens depraverade sinne redan i hans skoluppsatser.

Såhär skriver Jason Linkins på siten Eat the press:

As someone who has witnessed the great works of pretentious undergraduates with outre aspirations first-hand, I can tell you--these writings are par for the course, noteworthy only in the way Cho seems to lack the knack for subtext. His odd characters speak their intentions aloud, in a clumsy, declamatory manner that the modern theatre has long since abandoned. The plays are poorly written, and plenty strange, but no more depraved than the average episode of Aqua Teen Hunger Force.

Jag vet inte riktigt vad en dylik analys är tänkt att ge läsaren. Eller ens vad den kan vara bra för: att läsa någons text som en förklaring och en direkt parallell till skribentens liv har länge varit ett stort no-no inom litteraturvetenskapen. Kanske är det dock tänkt att vi ska dra slutsatsen att man inte kan vara både kallblodig mördare och litterärt geni. Och tur är väl det. Eller?

Mitt dagliga bidrag giv mig idag

I förmiddags ringde Konsulten. Den stora byråkratbjörnen har börjat vakna i sitt ide, det rycker i dess stora tassar. Jag har fått indikationer på att ett beslut gällande mitt starta eget-bidrag kommer att tas i veckan, och Konsultens samtal måste ses som en påbörjan av detta. Och som det ser ut, kära läsare, verkar det inte helt omöjligt att jag kommer att få mig ett litet bidrag. Kan ni fatta, ett bidrag! Det, mina vänner, är ju nästan omöjligt att lägga vantarna på dagens Sverige!

Trista svenska filmtidningar

Svenska filmtidningar är ett sorgligt kapitel. Antingen för intellektuellt högtravande som Film International (så smal för Sverige att den ges ut på engelska) eller glossigt och ointressant som Stardust.

Vad som saknas är ett magasin som vågar ta film på allvar. Och samtidigt underhålla läsaren. Jag tror visst att svenska läsare är intresserade av analyser om hur Hollywood tacklar terrorismen på film eller hur homosexuella utmålats som bovar genom decennier av gamla rullar. Inte bara den slentrianmässiga upprapningen av hundratalet recensioner av nya filmer på bio och DVD, inte bara så kallade "porträtt" på den senaste snygga filmstjärnan.

I dag läser jag att "(d)e svenska filmtidningarna Stardust och Ingmar slås ihop och blir tillsammans Allt om film. Företaget Mediaprovider, som äger Stardust, köper Ingmar av dess ägare Emil Hellström för en hemlig summa.

- Vi tar det bästa från Stardust och från Ingmar och skapar en bredare filmtidning och koordinerar våra sajter, säger Patrik Mellin som är vd för Mediaprovider."

Väntat, javisst. Ingmars sporadiska utgivning och förtunning har länge skvallrat om att en nedläggning, eller som det nu visade sig; en sammanslagning, var på gång. Och jag vågar inte ens hoppas på att jag nu kommer att få se den där filmtidningen jag drömmer om. Där film och samhällsanalys går hand i hand, där läsaren ges chans att upptäcka bortglömda pärlor, där det finns plats för debatt och analys av vår kultur. Och, inte att förglömma, med ett språk, ett tilltal, som varken förringar eller ser ner på läsaren.

Nej, vi har i sanning ett fattigt land då en intelligent filmtidning inte verkar vara värd att satsas på.

Det är farligt att vara journalist. Se själva på den här länken. Krigszoner? Orkaner? Galna psykopater? Bah. De farligaste ämnena för ett inslag finns på din egen bakgård.

Glad påsk, kära läsare!

Jag hoppas att ni i helgen struntar i allt GI-tjafs med mera, och riktigt passar på att njuta av goda ägg – både i choklad och riktiga!

Kvinnohat 2.0

[I]t's been hard to ignore that the criticisms of women writers are much more brutal and vicious than those about men -- sometimes nakedly sexist, sometimes less obviously so; sometimes sexually and/or personally degrading. (---) But I've never admitted the toll our letters can sometimes take on women writers at Salon, myself included, because admitting it would be giving misogynist losers -- and these are the posters I'm talking about -- power. Still, I've come to think that denying it gives them another kind of power (---).

Orden är salon-com's Joan Walsh i dagens måste-läsning: Men who hate women on the web.

Som ni kanske minns var det förra året tämligen debatterat i svensk media hur kvinnliga bloggare utsätts för sexistiska kränkningar i kommentarsfältet. Nu har debatten blossat upp i USA med anledning av att teknikbloggaren Kathy Sierra stängt sin blogg efter grova förolämpningar, som främst grundar sig på att hon är kvinna.

Det är inte överraskande att det patriarkala samhället vi lever i också tar sig uttryck på internet, i den råa, direkta och ofta mycket ocensurerade form som utmärker sig för webben. En knapptryckning och kommentaren är skickad – och "förövaren" gömmer sig fegt bakom sin anonymitet.

Och det är skrämmande. All denna energi som läggs ner på att förnedra kvinnor som på något sätt sticker ut, tar plats. Allt detta kvinnohat som uppenbarligen en anselig mängd män bär på, men vilket de bara vågar ge uttryck för på det fegaste sätt.

Läs texten och reflektera. Vill vi verkligen ha ett samhälle där attacker grundade på någons kön ska accepteras och få stå oemotsagda?

Essentiellt

Spejsigt, eller hur?

Men vad föreställer bilden?

Låt mig säga så här. Det är två substanser som är viktiga för Lisas fortlevnad.

(Jag har snott friskt från den här sajten).

Länktips och byxor

Jag råkar veta att det finns några die hard Buffy-fans som läser denna blogg, så därför vill jag tipsa om en mycket bra artikel i The Guardian: Slay it again. En initierad text om den nya Buffy-serietidningen.

För övrigt ämnar jag spendera dagen åt att shoppa lite nya kläder för den lön som ramlade in på kontot i fredags. Mina favoritbyxor håller på att gå samma öde till mötes som de här (skrolla ner lite på sidan), så jag är i desperat behov av nya.

Om hur mycket jag hatar att prova byxor återkommer jag kanske till senare i dag. Det utgör ett helt kapitel för sig att hitta det perfekta paret.