God jul!

Nu drar jag på jullov långt borta från allt vad datorer heter.

Ha en fin jul, kära läsare!

Iakttagelser från morgonrusningen

Det är nästan bara gymnasieungdomar på morgonbussen. Burberryhalsdukar, fräscha solbrännor och den stora dyra väskan parkerad på sitsen bredvid, den tykna uppsynen som säger "sätt dig inte här". Deras föräldrar fräser förbi i dyra bilar, alla svarta i decembermörkret, bara två lysande ögon till strålkastare. De gasar vid rödljuset, det gäller att inte gå ut för tidigt på övergångsstället vid busshållplatsen. Polisen skulle dra in miljoner per år skulle de bara komma på idén att sätta en övervakningskamera där.

På Järntorget pågår tidningskriget. Lågkvalitetstidningarna delas ut av ungdomar i grälla jackor, ungdomar med en högre timlön än min väninna som extraknäcker på ett äldreboende. Vid Pressbyrån står en ensam flicka i lä för blåsten, hon håller ett plakat som säger "Vad sägs om att få tidningen hemburen i stället?" - ett futilt försök från GP att slå tillbaka mot de våta pappersmassor av gratistidningar som sprider sig över spårvagnsspåren, bussgolven.

Svart, svartare, nattsvartast

Småborgligheten gjorde nya landvinningar i mitt liv i kväll. Glöggmys och Cat Stevens-maraton. Dock avbröts medelklass-hallelujat av första avsnittet av Dexter (som jag hittade till tack vare Goesta). Serien uppvisar en ny take på det populära forensic-temat genererat X antal CSI-serier. Dexter undersöker brottsplatser om dagen och avrättar perverterade mördare om natten. Också en ny take på hela superhjälte-genren, med skillnad att Dexter inte tycks ha något nobelt inre eller kämpar mot demoner som de superhjältar vi är vana vid: han är bara tom.

En klockren psykopat.

Och ändå sympatiserar jag med honom.

Har på känn att det här kan bli en ny Six feet under-uppenbarelse för mig. Samma äckelkänsla parad med fascination och faktiskt skratt infann sig som under första säsongen av Six feet under. Och så spelar ju Michael C Hall huvudrollen. Bara det.

Gissningar och rop

Den som har gjort en likviditetsbudget vet hur magsårsframkallande det är. Jag gissar hit och jag gissar dit och jag knappar fram olika siffror i excel-filen så att jag på något sätt inte ska hamna på existensminimum varje månad under 2007. Fast allt är bara på låtsas. En uppskattning av min inkomst, månad för månad.

Och gud, att räkna. Jag, som med glädjeskrik slapp ifrån matten efter tvåan i gymnasiet, återuppväcker nu mina krymplingar till matematiska hjärnceller vaknar nu med ett gnäll, motvilligt, segt, de fattar ingenting, de trodde att de var döda.

Revisor, någon?

Allvarligt. Jag vill verkligen ha dig, du där, du som älskar siffror och blanketter och momssatser. Du som tänker i formler och raka logiska linjer och inte som jag; blommigt.

Kl. fem

När jag kommer hem runt halv fem på eftermiddagen är jag helt slut. Tankarna rullar runt runt, snurrar som en raspig vinylskiva i huvudet. Affärsplan, marknadsanalys, konkurrensfördelar, behovsinriktning... Jag lär mig att tänka som en företagare, och för varje ny sak som tas upp funderar jag "hur applicerar det här på mitt företag", "hur ska jag ta mig till det här rent konkret", och det gör mig ganska matt. Åtta timmars anspänning om dagen.

Vissa dagar är bättre än andra. Då tror jag på mig själv, då känner jag mig glad, stolt som vågar satsa. Andra dagar tänker jag att det aldrig kommer att gå runt. Lilla jag, inte kan väl jag? Det är de negativa dagarna jag inte försöker tänka alls.

Men det känns skönt att vara igång med något igen. Det här året, det har på sätt och vis känts som ett förlorat år. Jobbmässigt sett, i alla fall. Att nå fram till beslutet att starta eget, att faktiskt utmana mig själv att göra det som skrämmer och ändå lockar... det har tagit tid för det beslutet att mogna.