Lösa litterära funderingar

Engelsmännen skyr det disneyfierade och satsar på Charles Dickens när de bygger en ny "theme-park". Stället heter Dickens World och i stället för jättestora glada möss och ankor satsar de på "the Haunted house of Ebenezer Scrooge" (ni vet, den vresige gamle snåljåpen från En julsaga) och viktorianska gränder och skolrum.

På sätt och vis gillar jag tanken. Kids behöver knappt mer snuttigull av amerikanskt sockervaddsmått – och själv var jag besatt av allt 1800-tal som barn (vilket mest tog sig uttryck i att jag ritade flickor med poplinklänningar à la Lilla huset på prärien, samt lekte fattig Kulla-Gulla som bar vattenhinkar i ok på ryggen). Samtidigt gör det mig lite beklämd. Det förflutna som ett slags glorifierad turistattraktion? Nja. Det låter väl sådär.

*

Och i kölvattnet av den otäcka massakern i Virginia, USA, har nu mördarens litterära alster läckt ut, som bekant var han ju litteraturstudent. Och de blir naturligtvis genast analyserade, som kunde man hitta en hint om killens depraverade sinne redan i hans skoluppsatser.

Såhär skriver Jason Linkins på siten Eat the press:

As someone who has witnessed the great works of pretentious undergraduates with outre aspirations first-hand, I can tell you--these writings are par for the course, noteworthy only in the way Cho seems to lack the knack for subtext. His odd characters speak their intentions aloud, in a clumsy, declamatory manner that the modern theatre has long since abandoned. The plays are poorly written, and plenty strange, but no more depraved than the average episode of Aqua Teen Hunger Force.

Jag vet inte riktigt vad en dylik analys är tänkt att ge läsaren. Eller ens vad den kan vara bra för: att läsa någons text som en förklaring och en direkt parallell till skribentens liv har länge varit ett stort no-no inom litteraturvetenskapen. Kanske är det dock tänkt att vi ska dra slutsatsen att man inte kan vara både kallblodig mördare och litterärt geni. Och tur är väl det. Eller?

Verkligheten överträffar dikten

Sveriges egen Rupert Murdoch-wannabe ger sig in i bokbranschen. Japp, Bert Karlsson är igång igen, den här gången med bokförlaget Heja Sverige (bara jag som får Ny Demokrati-vibbar här?). Vi kan vänta oss en bantningsbok av Anna Skipper från TV3:s Du är vad du äter, samt den något chockartat betitlade "Berts favoritfräckisar".

Det är väl inte första april än, va?

Nyheten hittade jag på Svensk Bokhandels hemsida.

En författare skrattar inte

Tänk er en bild av en författare, kära läsare. Hur ser den ut? Svartvit, kanske? Halvfigur? Författaren sneglar mot något utanför bilden, drömskt? Eller tittar in i kameran, skarp och intellektuell?

Vårens Böcker är en tjock katalog över 2007 års bokutgivning. Nästan mer fascinerande än att läsa de korta texterna om de kommande böckerna är att titta på bilderna. Författare är överlag snygga (minns Bon-artikeln i ämnet). Och de ler inte.

Kanske är det så att T-shirttrycket Kafka hade inte heller så roligt gjort ett bestående intryck på världens alla författare. Kanske är det så att en författare inte skrattar, det ger ett oseriöst intryck.

En bok är liksom en svår sak. Den ska lidas fram. En tegelsten av rang kan inte förmedlas med ett säljande Stomatol-leende, som vore det en Produkt.

På sin höjd kan författarna småle förnöjt, likt Mona Lisa. Men att visa tänderna i ett säljande reklamleende, det är det få som gör.

I en mycket ovetenskaplig och snabb undersökning av det hundratalet författarporträtt som figurerar i Vårens Böcker är det ett tiotal författare som ler. Några av dem har skrivit facklitteratur, om mat eller dans eller skor. Bland debutanterna vågar Jonas Karlsson (ja, skådespelaren) och skräckförfattaren (!) Andreas Marklund flasha stora skratt. Medan Agneta "tandläkarens dröm" Sjödin blott ger kameran ett blygt leende.

I genren författarporträtt tycks det som att romantikens traditioner fortfarande verkar och fortlever. Det lidande geniet, lungsjuk, som lever på den magra inkomst orden inbringar. Och då finns det inte så mycket att le åt.

Precis så

"Det som är djupet i dig är också djupet i andra."

-Gunnar Ekelöf

Boktipset (ni-ni-na-ni-na-na-na-na...)

Jag läser just nu Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi. (Jag läste aldrig Populärmusik från Vittula – som vanligt vid publiksuccéer blev jag misstänksam och totalvägrade, på pin kiv.)

Jag gillar Mannen som... skarpt. Stockholmaren och polisen Therese Fossnes kommer till den norrländska obygden för att utreda mordet på en gammal man som blivit brutalt slaktad i sitt hem. En man som ingen älskat, visar det sig. Och Therese tvingas möta och omvärdera sina fördomar om de norrländska männen.

Det som börjar som närmast en deckare visar sig vara något annat: en historielektion, kanske till och med en sorgesång, över tornedalsfinskan, ett språk talat av en minoritet tornedalsbor. Ett språk som var förbjudet att tala under tidigt 1900-tal, men som ändå levt kvar, i människors vardag, i deras känsloliv.

Jag är just nu på sidan 246 av 335. Jag är grymt nyfiken på hur det hela kommer att sluta.

Äntligen!

Nej, jag har inte läst Orhan Pamuk. Det har jag sällan när det gäller nobelpristagarna i litteratur.

Men det är egentligen inte för utnämningarna jag brukar se till att ha TV:n på de där korta minuterna när Horace Engdahl skrider ut genom Svenska Akademiens låsta dörrar (som jag föreställer mig döljer ett rum sjudande av intellekt och kärlek till konsten).

Det är för stämningens skull jag kollar.

Den enda stund om året då litteratur, humaniora, får stå i fokus, ostört. Tystnaden. Hur Horace drar ut på orden. Spänningen. Förlösningen när så pristagaren tillkännages. Tyckarna som uttalar sig efteråt, som alltid har så outgrundligt bra koll på alla de här obskyra författarna, poeterna, dramatikerna.

Och så när pristagaren själv får tala: om chocken, glädjen.

Det är en högtidsstund för litteraturnördar som jag.

Bergman rasar

Funderar på att se Babel i kväll enbart för att se vår svenska kulturinstitution Ingmar Bergman "rasa" över Alexander Ahndorils bok Regissören, en fiktiv roman om demonregissörens arbete med Nattvardsgästerna (1961).

(Det känns som att Bergman alltid är sur över något och är klart överskattad. Men visst, gubben har gjort en hel del bra rullar. Såsom i en spegel är nog den bästa film någonsin som gjorts om psykoser (men de är väl i och för sig ganska få?) och jag känner mig ofta befriande okomplicerad och ångestfri efter att ha kikat in i Bergmans universum. Okej, ursäkta utvikningen.)

Nu säger alltså gode Ingmar om boken till sin favvoreporter Marie Nyreröd:
-Jag tycker den är tråkig och totalt ointressant. Och dessutom en förolämpning och en förödmjukelse. När han skildrar Käbi som ligger naken tycker jag att det är ett svineri.

Ahndoril verkar dock ha en lite annorlunda uppfattning i en intervju i senaste Damernas Värld:
–När han hade läst boken ringde han mig och vi pratade i två timmar. När han först fick boken i händerna hade han blivit fruktansvärt arg och stått upp i fyra nätter eftersom han inte ens kunde lägga sig ner. Men när han hade läst färdigt hade han tänkt mycket på sin far, sa han, och blivit väldigt tagen.

Jag hoppas naturligtvis att denna bergmanska storm kan ge nytt liv åt debatten om var gränsen går mellan fiktion och verklighet, som ju blossade upp då JT Leroy outades som ett rent påhitt. Bergman verkar känna sig uppenbart förnärmad över att någon tillåtits fantisera kring hans liv, medan Ahndoril verkar vara ute efter att testa litterära gränsdragningar.


UPPDATERING:

Har just sett Babel vilket visade sig vara helt okej. Blev dock inte ett dugg klokare på det upphaussade bråket, dock sugen på att läsa boken.
Insåg också att Daniel Sjölin och Kristoffer Lundström har precis samma intonation, frasering och sätt att pausa när de talar. Jag tror att en SVT:sk talpedagog ligger bakom.