Äntligen!

Nej, jag har inte läst Orhan Pamuk. Det har jag sällan när det gäller nobelpristagarna i litteratur.

Men det är egentligen inte för utnämningarna jag brukar se till att ha TV:n på de där korta minuterna när Horace Engdahl skrider ut genom Svenska Akademiens låsta dörrar (som jag föreställer mig döljer ett rum sjudande av intellekt och kärlek till konsten).

Det är för stämningens skull jag kollar.

Den enda stund om året då litteratur, humaniora, får stå i fokus, ostört. Tystnaden. Hur Horace drar ut på orden. Spänningen. Förlösningen när så pristagaren tillkännages. Tyckarna som uttalar sig efteråt, som alltid har så outgrundligt bra koll på alla de här obskyra författarna, poeterna, dramatikerna.

Och så när pristagaren själv får tala: om chocken, glädjen.

Det är en högtidsstund för litteraturnördar som jag.