Ap-AF

Det är ett himla velande på AF. I går eftermiddag fick jag till slut ett mail:

Vi har möjligheter att starta igång några i maj, du kanske kan vara en av dem.
Vi går igenom här på kontoret för att se vilka som ska starta under de kommande
veckorna.

Okej, so far låter det ju ganska positivt, trots att maj känns rätt lååångt borta. Men sen, längre ner, efter lite babblande:

Tyvärr kan jag inte ge dig klarare besked än så här idag, men jag uppmanar dig
att höra av dig igen inom några veckor, och i synnerhet om du tänker starta på
egen hand.

Men hallååå?!

Mitt svar blev:

Jag vill gärna att ni inom de närmsta veckorna tar ställning till om jag kan få starta eget-bidraget. Jag känner mig redo att starta företaget nu, men jag tänker inte göra det innan jag får ett besked från er.

Kan det bli tydligare än så? Jag vill få ett besked från de där tröga kontorsråttorna och jag vill ha det pronto. Så att jag vet, så att jag kan planera.

Artikelkramp och byråkratlejon

Aldrig har väl en artikel gått så långsamt att skriva som den här. Och det är jakten i att få tag på rätt intervjuobjekt som tar mest tid. Telefonsvarare och mailkontakt – två ypperliga uppfinningar, men ack, ibland fungerar de snarare som taggtråd som måste forceras för att få fatt på intervjuoffret.

Nå, jag kommer att hinna innan deadline. Och det kommer att bli en bra artikel. Ämnet är intressant och äntligen något som intresserar mig och touchar kultursfären. Vore det bara bättre betalt skulle jag lägga ännu mer krut på det hela.

På starta eget-fronten intet nytt. Konsulten som utgör en viktig del i min strävan till det där helvetiskt svåruppnåeliga bidraget är stört omöjlig att få tag på, medan handläggaren på AF inte svarar på mina mail.

Jag har genomskådat deras taktik. Trötta ut bidragssökarna så att de ger upp och startar utan bidrag (som åtminstone två klasskamrater från starta eget-gruppen redan gjort). Som lejon som jagar sitt offer på savannen är de, byråkraterna. Runt runt i cirklar springer vi och tiden går och jag blir allt tröttare. Tre månader av väntan. De har dock inte räknat med att jag har ett stoiskt tålamod. Att jag inte tänker släppa taget. Att jag är fästingen på lejonets svans. Och jag suger mig fast tills jag får ett besked.

Modenycker

Modet föreskriver leggings och jag har köpt mig ett par. Jag stod emot länge, men insikten drabbade mig att jag inte kan bära mina söta nya mycket korta klänningar utan någon form av tjock kroppsstrumpa under.

Bärandes dem har jag nu förflyttats tillbaka till mellanstadiet, när leggings hette cykelbyxor och bars med s.k. roll down-socks, eller USA-sockar som vi också kallade dem. Det är ett bekvämt plagg. Snällt mot midjan och mjukt mot benen, men ändå. Det är en märklig känsla att vara klädd som en elvaårig Lisa igen.

Så ser jag Twin Peaks och rollfiguren Bobby Briggs har tjock gardinfrisyr och jeans med bälte och rutig skjorta och läderjacka och jag minns 1994, när det var grunge som gällde och just den stilen var het het. Nej, inte hade killarna på skolan lika tuff stil som Bobby Briggs (långt ifrån), men jag minns tidseran. Har vi någonsin legat så nära ett unisex-mode sedan dess? När både killar och tjejer bar oformliga t-shirts till blekta jeans och över allt en mycket stor rutig skjorta?

Jag undrar, när blir grungen inne igen? (Eller har den redan varit det?)

Mina nyinköpta leggings varnar om att vi snart kanske är där igen, och skriver om det tidiga 90-talets storskjortor och ekologiska t-shirtar med fröpåsar kvar i tyget.

Verkligheten överträffar dikten

Sveriges egen Rupert Murdoch-wannabe ger sig in i bokbranschen. Japp, Bert Karlsson är igång igen, den här gången med bokförlaget Heja Sverige (bara jag som får Ny Demokrati-vibbar här?). Vi kan vänta oss en bantningsbok av Anna Skipper från TV3:s Du är vad du äter, samt den något chockartat betitlade "Berts favoritfräckisar".

Det är väl inte första april än, va?

Nyheten hittade jag på Svensk Bokhandels hemsida.

Trött

Vissa dagar är det lite svårare än andra att få något gjort. I dag är en sådan dag.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Antidoten. Så här funkar det:

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

* Jag gillar att lyssna på Lugna Favoriter 104.8 och skråla med. Högt. Ju smörigare låtar desto bättre. "You raise me up" och "Mandy" är favoriter.

* Som 3-4-åring utarbetade jag ett intrikat system för att hämnas på dagisfröknar jag tyckte hade varit elaka mot mig. Jag skruvade åt vattenkranarna på toaletten, jättehårt. Sen var det alltid någon liten unge som inte kunde få upp dem, fick be fröken om hjälp, fröken fick extramycket jobb, och jag stod och skrattade i lönndom. Tycker fortfarande att det var en lömsk hämnd!

* Jag har sjukt bra minne. Särskilt för onödiga saker som skådespelares namn och vilka filmer de har varit med i, samt sifferkoder. Och så minns jag hela min barndom.

* När jag fyllde 20 år sörjde jag att jag inte längre hade åldern inne för att kunna bli ett litterärt underbarn.

* The Oprah Winfrey Show får mig alltid att gråta. Oavsett om det handlar om Riktiga Överlevare eller om publiken får gratisprodukter med sig hem. Det är ju så fiint.

* Manskläder à la 1800-tal är, enligt mig, extremt sexiga. Kravatt, kostym, väst... don't get me started. Det är så fruktansvärt stiligt.

Nu skickar jag vidare till följande (vars blogglänkar finns till höger):
Att göra
Lina
Carina
Jonnna
Malin

... och sen kommer jag inte på en sjätte person.

iBetraktelse

Det här med att sätta ett litet "i" framför olika ord måste vara en av 00-talets stora hyper. Tänk iPod (trendsättaren?). Lilla i symboliserar på något sätt teknik, it, internet, modernitet; allt det där vi vill ha och äga för att göra oss kompletta, uppdaterade framtidsmänniskor. Och, inte att förglömma. I:et står också för "jag", och på så sätt kopplas produkten smidigt till den livsstil man vill skapa.

Men det där lilla i:et har spritt sig utanför Apple- och tekniksfären. I går köpte jag (den fyndigt betitlade) iMat, ett matlagningsgräddesubsitut. Det var icke något slags flytande teknik, utan en havregrädde som var riktigt god och krämig. Det kändes dock lustigt. Vad jag associerar till lilla i är allt annat än mat. Och det säger väl något om hur i-prefixet verkligen kommit att dominera vår samtid.

***

Något helt annat. Jag har aldrig förmått mig att läsa mer än några sidor Jane Austen. Det börjar krypa av frustration i mig över de löjliga, självutplånande hjältinnorna, vars liv kretsar kring huruvida kjolfållens längd får dem att se slampiga ut eller ej.

Germaine Greers analys av vad Austens kvinnoporträtt har att säga oss läsare av i dag är dock mycket intressant. Kanske måste jag omvärdera de trista blyga violer Austen målar upp.

Här kan ni läsa Greers resonemang.

En tanke

Om man kan kalla kombinationen kaffe, choklad, soffa och senaste numret av Vanity Fair för research för nytt artikeluppslag, då har jag valt helt rätt jobb.

Spindel, spindel, akta dig

En uppdatering angående den enorma spindeln.

Jo, visst hade den krupit ner i sängen. (På min sida. Det tål att upprepas.) Anders upptäckte spindeln och till ljudet av skrik från bägge sidor lyckades vi få in spindeln i ett glas, täckte över glaset med papper, och Anders var mycket rådig och hjältemodig när han lotsade jättespindeln ut på balkongen där den blev utslängd i en gammal blomkruka.

Sedan dess har vi inte sett honom.

Jag hoppas få slippa se honom igen.

Attack of the 50 ft spider

Den här dagen har börjat i skräckens tecken. Jag bäddade. Skulle lägga på filten ovanpå överkastet som jag brukar. Ur filten som låg på sovrumsgolvet for en spindel av supersize.

Min första tanke: "vad snabbt och konstigt den där dammråttan flyger fram". Min andra tanke... nej, det var inte en tanke, det var ett skrik. Och spindeln var lika rädd den, pilade oregerligt över golvet. Stor som en tändsticksask, jag skojar inte. Med ben och allt var det den största spindeln utanför en naturhistorisk monter jag någonsin sett.

Spindeln kröp in bakom utrymmet mellan tjocka sänggaveln Malm och väggen. Jag kastade mig på telefonen och ringde ett hysteriskt samtal till Anders. Urmänniskan inom mig hade tagit över – det var en halvmeter stor spindel vid min sovplats!

När jag sedan återvände till sovrummet höll spindeln på att crawla runt på sänggaveln, oberörd och till synes förnöjd med livet. Jag står i dörröppningen och skriker rakt ut. Har dock sinnesnärvaro nog att ta ett kort på rackaren, precis innan den slinker in UNDER överkastet. På MIN sida av sängen.

Jag tror den är där fortfarande. Jag vågar inte gå in till sovrummet. Det kryper av obehag på hela min kropp. Spindlar utomhus i nät, det är okej. Megastora, äckliga spindlar i min säng – inte okej!

Spindeln måste bort. Men hur?