Hamburgare? Nej tack!

Amerikanska politiska filmer ser man inte så mycket av i Sverige, varpå bilden av det stora landet i väster blir tämligen skev. Och med politiska filmer tänker jag mest på Michael Moore och den övriga vänsterfalangens filmskapande (och inte så mycket på mainstreamiga hollywoodrullar som ju i och för sig tar ett visst politiskt ställningstagande genom att inte göra just det).

I går såg jag Fast food nation, en spelfilm baserad på, och delvis skriven av, Eric Schlosser som låg bakom den tegelstenstjocka reportageboken Snabbmatslandet som avslöjar just snabbmatsindustrin i USA. Det är ingen vacker syn.

Jag har inte själv orkat mig igenom Snabbmatslandet och Schlossers ganska torra akademiska stil. Däremot klarar jag lätt av två timmar Fast food nation och det fiktiva Mickeys som kränger "Big Ones" på löpande band.

Vi följer illegala mexikanska flyktingar som förlorar livsgnistan och lemmarna i de farliga slakterierna. De uttråkade ungdomarna bakom snabbmatskassan som har noll lojalitet mot företaget de kränger burgare för. Och den pengahungriga företagskoncernen som hellre kränger hamburgare med skit i (bildligt talat – vi snackar e-colibakterier) än tappar stålar.

Stundtals är Fast food nation lite väl skolboksaktig. De monologer som rollfigurerna ibland brister ut i är övertydliga försök att övertyga publiken om De Farliga Storföretagen. Lite påminner det om amerikanska propagandefilmer från 50-talet.

Men lust att äta på McDonalds eller Burger King igen, det får man inte. Jag förmodar i och för sig att den svenska djurhållningen är långt ifrån lika äckelframkallande som den amerikanska, men att understödja denna industri... nej tack.

Räddare i nöden

Jag går och dräller och det är så varmt och jag orkar inte jobba idag och jag har liksom inte lust att påbörja något nytt för det är ju fredag och liksom... tja, det passar bättre att vara käck och nystartande på måndagar, och jag vill ju helst sitta på den svala och skuggiga balkongen och vila just nu alltså.

Så. Tjock duns på hallmattan.

Dagen är räddad.

Eftersom jag är alltför oinspirerad för att blogga (prestationsångest, mycket jobb, sommarlat yada yada yada) så passar jag på att tipsa om en mycket intressant text av Åsa Linderborg där Carolina Gynning och Linda Rosings respektive karriärer diskuteras ur ett klassperspektiv. Den må vara lång för det man genomsnittligen orkar ta sig igenom på Aftonbladet, men den är bra!

Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad.

Misslyckade googlingar

Jag måste göra en Lina och dela med mig av några av de konstigaste googlingar som lett till min blogg... Det räcker med att personen söker på vissa ord för att Google ska rekommendera en misch-masch av brottstycken från mina inlägg. Jag har alltså inte skrivit om något av följande, så gissa hur grymt besvikna Googlarna måste bli.

Så vad sägs om:

sverker rabarberpaj kontoret site:blogspot.com (utförligt värre!)
tjej brotta ner (dessutom från Stora Mediaföretaget som är en av mina uppdragsgivare!!)
nakna filippinska flickor (eeew)

Jag säger då det. Skaffa Statcounter för att själva kunna få en inblick i folks märkliga hjärnor.

Smutsiga pengar

Gårdagens Six Feet Under hade mig i tårar från början till slut. Jag har inte gråtit så mycket framför TV:n sedan Shadowlands, en julhelg, för tio år sedan.

Bara två avsnitt kvar nu och jag vet att Six Feet Under-abstinensen kommer att bli svår, på gränsen till outhärdlig. Jag kommer att sakna dessa rollfigurer så mycket att det inte är klokt. De känns som mina egna jobbiga släktingar eller som vänner som bara gör fel val hela tiden och som man vill ruska om och läxa upp. Six Feet Under har, trots sina surrealistiska inslag, känts som livet självt. Och det händer baske mig inte ofta på TV!

Till hösten kommer en ny serie på ABC som jag hoppas kan fylla mitt behov av att se Peter "Nate" Krause på TV regelbundet. Dirty Sexy Money har Krause i huvudrollen, och på ABC:s hemsida står det att läsa:

Power, privilege and family money are a volatile cocktail thrust on an idealistic lawyer when he inherits the job of tending to the legal (and sometimes illegal) needs of the absurdly wealthy Darlings of New York City. Peter Krause, Donald Sutherland, Jill Clayburgh and William Baldwin star in this younger, sexier, redheaded stepchild of Dallas and Dynasty.

Jag hoppas. En tvättäkta såpa anno 2007, om en dysfunktionell familj i USA:s toppskikt, det kan bli hur bra som helst.

PMS från helvetet

Det kan för sjutton inte vara normal PMS att vara så trött så att det är svårt att hålla huvudet uppe (nacken känns liksom mjuk). Inte ens kaffe och choklad hjälper. Jag vill sova.

Jag hatar verkligen när tjejer skyller sitt dåliga humör på PMS, efter att jag hade en så kallad vän i högstadiet som tyckte att det var helt okej att vara en ragata och behandla andra (mig) som skit. Hon hade ju mens, det var hennes rättighet, liksom.

Och som att man inte kan få lov att vara arg, och tjej, utan att ha mens. Visst fan kan man vara arg (och sur, och trött, och överkänslig) ändå!

Men det här alltså... Den här tröttheten är något i hästväg jobbig.

Vad hjälper mot PMS-trötthet bordering on narkolepsi? Några tips från någon snäll och förstående själ?

Bekännelse

Jag heter Lisa och jag är en premieknarkare.

Det har pågått länge nu. Jakten på den perfekta tidningsprenumerationen med den mest eftertraktade premien. Jag är kräsen – kan vänta länge för att få det bästa erbjudandet. Så tog det till exempel över ett år innan jag tecknade en prenumeration på Elle Interiör – skålar och hårvårdsprodukter ratades, det var först när Almedahl-kökshandduken dök upp som det var dags att slå till.

Premieknarkare som jag har tidigare kallats "väskryckare", förmodligen för att premierna för 10-20 år sedan ofta var väskor av ett billigt slag tillverkade i Asien. Men det finns bara ett visst antal fula väskor man kan ha. Det insåg marknaden. Och de lyckades övertyga mig.

Till saken är att jag är en manisk tidningsläsare (förmodligen en arbetsskada). Men tidningar är dyra och därför brukar "3 nr för 49:-" vara välkomna erbjudanden på hallmattan. Och när jag lockas med allsköns produkter då blir det ännu svårare att motstå.

SVARA NU! skriker erbjudanden och jag kryssar och postar och svarar och väntar på min premie. Efter ännu en sak jag egentligen inte behöver.

Min skörd från de senaste fyra-fem åren är stor. Jag har fått allt från en espressobryggare, necessärer, smink, hudvårdsprodukter, ljuslyktor, salladsbestick. Ofta ganska snygga och/eller användbara grejer.

Och så har jag fått tidningar, förstås. De är vanligtvis den största besvikelsen i hela köpet. Skrymmande att förvara också.

I dag damp det ner ännu en tidning som ett resultat i min jakt efter premier (den här gången läppglans och handkräm). Modette. Och det är nu jag börjar känna att premieknarkandet gått över styr, urartat från fest till blodig vardag. Modette verkar ju astråkig efter en första genomtitt. Som gjord för 15-åriga modebloggare. Jag måste ta mig i graden och trappa ner. No more prenumerations-premier för mig.

Inte på några veckor i alla fall.

Hollywood vs. Sverige 1-0?

Länk: Trailer till Den osynlige (2002), , se före läsning av inlägget för maximal upplevelse.

Nu undrar ni kanske varför en länk till trailern av den ganska sopiga filmen Den osynlige har dykt upp ovan? Det är inte för att påminna om hur styltigt högtidligt repliker i svenska filmer levereras. Nej, det har nämligen gjorts en amerikansk remake.

Som ofta när det går riktigt bra för en svensk film kan man inom kort läsa glädjefnattiga artiklar om hur "manuset sålts till Hollywood" och hur fantastiskt regissören/manusförfattaren mår ("lilla jag, inte trodde väl vi..." etc). Ofta blir det ju dock inget av de där rullarna.

Tills nu. Nu har det faktiskt hänt. The Invisible har gått upp på vita duken i stora Amerikatt. Och anledningen till att jag måste dela med mig av detta är inte på grund av någon slags filmpatriotism. Nej, trailern för The Invisible är plagiatoriskt likt den svenska versionen. Bara (som väntat) snyggare, glossigare, och lite mer Sjätte sinnet i marknadsföringen. Trollhättefallen är utbytta mot något Niagara-liknande, Gustaf Skarsgård mot en rådjursögd heartthrob. Men ligisttjejen med mössan finns kvar.

Se själva på den här länken.

Make mental note to self:
titta inte på Twin Peaks innan sänggående.
Resulterar i mardrömmar om en Bob-liknande mördare som varit ute efter att ta livet av mig sedan jag föddes, en baneman utsedd av ödet. Drömmarna kommer sedan också att innehålla ugglor, att gå ensam på en skogsväg och veta att man är förföljd, samt en odefinierbar skräck vid uppvaknandet.

Leende "anställda" med headset måste väl ändå vara 2000-talets största internetplåga. Sällan stämmer mottagandet man får av personen i andra änden av telefontråden med den glada, hurtiga reklamkillen eller tjejen som figurerar på bild.

Men ännu sämre tycker jag om de käcka studenterna på CSN:s startsida. Under alla mina år som student, och nu som återbetalande, blir jag lika störd varje gång jag stirrar in i deras carefree nunor som säger absolut INGENTING om hur det är att vara student. Man jonglerar med äpplen my ass.