Smutsiga pengar
Gårdagens Six Feet Under hade mig i tårar från början till slut. Jag har inte gråtit så mycket framför TV:n sedan Shadowlands, en julhelg, för tio år sedan.
Bara två avsnitt kvar nu och jag vet att Six Feet Under-abstinensen kommer att bli svår, på gränsen till outhärdlig. Jag kommer att sakna dessa rollfigurer så mycket att det inte är klokt. De känns som mina egna jobbiga släktingar eller som vänner som bara gör fel val hela tiden och som man vill ruska om och läxa upp. Six Feet Under har, trots sina surrealistiska inslag, känts som livet självt. Och det händer baske mig inte ofta på TV!
Till hösten kommer en ny serie på ABC som jag hoppas kan fylla mitt behov av att se Peter "Nate" Krause på TV regelbundet. Dirty Sexy Money har Krause i huvudrollen, och på ABC:s hemsida står det att läsa:
Power, privilege and family money are a volatile cocktail thrust on an idealistic lawyer when he inherits the job of tending to the legal (and sometimes illegal) needs of the absurdly wealthy Darlings of New York City. Peter Krause, Donald Sutherland, Jill Clayburgh and William Baldwin star in this younger, sexier, redheaded stepchild of Dallas and Dynasty.
Jag hoppas. En tvättäkta såpa anno 2007, om en dysfunktionell familj i USA:s toppskikt, det kan bli hur bra som helst.
4 kommentarer:
Jag har aldrig gråtit till TV och bara en enda gång på bio - till Den Lilla Sjöjungfrun. Jag, Frida och vår styvsyster var och såg den och när vi kom hem blev mamma jätteorolig för vi grät och skrek så tårarna rann allihop - Den Lilla Sjöjungfrun blev människa och fick ALDRIG mer träffa sin pappa! Skilsmässobarn?
Ja, det låter som att ett slags trauma låg bakom er upplevelse!
Jag bölar till allt. Särskilt till skämmiga saker som Oprah eller Extreme Home Make-over. Eller Disney. Amerikaner kan trickset med att reta mina tårkanaler.
Six Feet Under i går tog dock priset.
Jag är iskall! Det är klart man blir sorgsen ibland, men jag gråter inte. I verkliga livet gråter jag jättelätt. Märkligt!
Jag såg också SFU igår, men som sagt jag är iskall, fast jag tyckte (för första gången) synd om Brenda.
Kan ju tillägga att jag aldrig gråter på begravningar heller, hur ledsen jag än är. TRor det är mitt obstinata inre som vägrar gråta när man förväntas göra det!
Skicka en kommentar