Bekännelse

Jag heter Lisa och jag är en premieknarkare.

Det har pågått länge nu. Jakten på den perfekta tidningsprenumerationen med den mest eftertraktade premien. Jag är kräsen – kan vänta länge för att få det bästa erbjudandet. Så tog det till exempel över ett år innan jag tecknade en prenumeration på Elle Interiör – skålar och hårvårdsprodukter ratades, det var först när Almedahl-kökshandduken dök upp som det var dags att slå till.

Premieknarkare som jag har tidigare kallats "väskryckare", förmodligen för att premierna för 10-20 år sedan ofta var väskor av ett billigt slag tillverkade i Asien. Men det finns bara ett visst antal fula väskor man kan ha. Det insåg marknaden. Och de lyckades övertyga mig.

Till saken är att jag är en manisk tidningsläsare (förmodligen en arbetsskada). Men tidningar är dyra och därför brukar "3 nr för 49:-" vara välkomna erbjudanden på hallmattan. Och när jag lockas med allsköns produkter då blir det ännu svårare att motstå.

SVARA NU! skriker erbjudanden och jag kryssar och postar och svarar och väntar på min premie. Efter ännu en sak jag egentligen inte behöver.

Min skörd från de senaste fyra-fem åren är stor. Jag har fått allt från en espressobryggare, necessärer, smink, hudvårdsprodukter, ljuslyktor, salladsbestick. Ofta ganska snygga och/eller användbara grejer.

Och så har jag fått tidningar, förstås. De är vanligtvis den största besvikelsen i hela köpet. Skrymmande att förvara också.

I dag damp det ner ännu en tidning som ett resultat i min jakt efter premier (den här gången läppglans och handkräm). Modette. Och det är nu jag börjar känna att premieknarkandet gått över styr, urartat från fest till blodig vardag. Modette verkar ju astråkig efter en första genomtitt. Som gjord för 15-åriga modebloggare. Jag måste ta mig i graden och trappa ner. No more prenumerations-premier för mig.

Inte på några veckor i alla fall.