Arten Pressmänniska
Jag har den senaste halvtimmen samtalat med en uppsjö pressmänniskor och den stapplande fånen ni mötte i mitt förra inlägg är nu utbytt till en Janne Josefsson med uppvärmd, Läkerol-len röst.
Det är intressant med skillnaden mellan att ringa en myndighet och ett storföretag.
Medan myndighetspersonerna känns medelålders och avslappnade – lite som att de sitter i sitt kontor och myser i stor kofta bland högar med papper och tio odiskade kaffemuggar – så förefaller pressmänniskorna på telebolagen ha tjackat Novalucol för att klara dagen. De har, för mitt inre, blå skjortor och svarta kostymer, och de har alla gått samma mediaträningskurs (vilket blir uppenbart efter att ha avverkat tio likadana telefonsamtal i rask takt).
Deras strategi enligt standardformulär 1 A är att 1) Luska ut så mycket som möjligt om vad man vill fråga om. 2) Noggrannt anteckna ens namn, vad man jobbar för, var man kan nås. 3) Säga "Vi ringer upp dig" – så att det förmodade intervjuoffret hinner förbereda sig för den slingriga, sliriga journalistjäveln.
Pressmänniskor är väloljade, mycket trevliga, ens vän och fiende samtidigt. De är som bossen man måste möta i slutet av ett tv-spelslevel för att kunna ta sig vidare.
1 kommentar:
På SVT har alla lärt sig att det är hövligt att fråga "stör jag?", när de ringer upp. Så otroligt onödigt och störande. Är man lite stressad och har att göra, och det har man oftast, så vill man ju bara att de ska säga det de ska så snabbt som möjligt. Om de fått lära sig åtminstone grunderna för "sälj"-verksamhet så är det att ALDRIG fråga om man stör. Det gör ju bara att personen i andra ändan får en chans att krångla sig ur samtalet.
Skicka en kommentar