Rapport från filmfestivalen

Såhär sjunde dagen jag jobbar på filmfestivalen är jag en bruten kvinna. Ögonen anpassade till biografmörker plirar förvånat mot solljuset, torr rethosta kittlar i halsen och kroppen vill ägna all tid åt att ligga utsträckt på en divan. I sådär ett år.

Jag har för mig att jag läst att man försökte sig på en nio dagars arbetsvecka i det forna Sovjetunionen. Det funkade inte så bra. Arbetarna blev sjuka, förstörda, och produktiviteten sjönk märkbart.

Det är lite kommunistisk touch på filmfestivalen. Förutom min 9 dagars arbetsvecka har jag blivit försedd med en en outfit: t-shirt, munkjacka modell man och en jacka. Jackan är av ett militäriskt snitt med breda axlar och en kamouflagegrön färg. På ena axeln tronar en stor röd drake. Filmfestivalarbetarna traskar fram som i en inkarnation av Röda Armén.

Och så kommer tipsen.

Om ni inte är extrema frankofiler med förkärlek för det obegripliga och långtråkiga; undvik då Gardens of autumn av Otar Iosseliani. En film som segar sig fram över närmare två timmar av osammanhängande tjafsande, trista rollfigurer som springer ut och in i olika rum. Bildspråket är lika blackt det och filmen är nästan konsekvent filmad i helfigur vilket gav mig huvudvärk. En film som aldrig skulle (eller borde) blivit gjord men som ändå blev det på grund av att Iosseliani har cirka 50 år i branschen. Jag hade hellre sett en produktion av ett mediegymnasium som visas på Öppna Kanalen.

Zanzibar soccer queens av Florence Ayisi är däremot en liten pärla. Ayisi vill visa ett Afrika som är annat än svält, krig och elände och hon gör det briljant med denna dokumentär om ett kvinnligt fotbollslag som kämpar mot sin kulturs fördomar.

Over and out.