Vad jag aldrig svarar när jag får frågan varför jag är feminist

Platsen är en lekskola, det är i mitten av 80-talet. Två flickor i stentvättade jeans och collegetröjor leker med plastsnören i olika färger, snurrar runt runt och skriker, skrattar. Flickorna knyter snörena runt några leksaksbilar och kör runt med dem. Det är roligt, känns spännande att leka med de vanligtvis av pojkarna paxade leksakerna.

"Tyst! Nu får ni faktiskt ta och lugna ner er," fräser en av fröknarna.

Och fastän hon bara är sex år vet den ena av flickan att en pojke som gjort samma sak inte hade blivit tillsagd.

*

Lågstadiet. Det är tidigt 90-tal nu. Den stora arbetslösheten har ännu inte sänkt sig över Sverige, JC är den tuffaste affären och Beatrice Ask är skolminister och några i klass 3B får äta lunch med henne när hon besöker kommunen.

I klass 3B är det lugnt under lektionerna. Det är en välordnad skola, medelklass.
Det finns några bråkiga pojkar i klassen. Bredvid dem brukar fröken placera klassens lugnaste flicka. Som en trivselblomma.

Flickan får hjälpa de bråkiga pojkarna med deras mattetal, skrivuppgifter. Hon känner sig utvald av fröken, känner ansvaret att hålla pojkarna lugna.
En gång hugger en av pojkarna flickan i armen med sin penna så att det blir små hål i huden.
Flickan hinner sällan koncentrera sig på sitt eget skolarbete.

*

Högstadium och skolan renoveras, det är gäng som är tuffa som röker och det är töntar som pluggar och det är de som är populära där tjejerna har pastellfärgade tajta jeans och killarna flörtar med hiphopmodet. Det är fortfarande medelklass.

I klass 8F går en av skolans stökigaste killar. Han kastar deg omkring sig under hemkunskapen, han skriver rasistiska ord på den iranska tjejens skåp, han sjuger högt under mattelektionerna samtidigt som han tänder och släcker lysrörslamporna, han roar sig med att under rasterna slänga upp sina kvinnliga klasskamrater på skåpen eller brotta ner dem på golvet och ställa sig på deras hår så att de inte kan resa sig.

Det finns bara en lärare som vågar säga till killen.

Flickan har nu hunnit bli en inbunden tonåring med hormoner som löper amok. Efter att killen en dag riktat sitt hat mot henne får hon ont i magen och orkar inte gå till skolan på flera veckor.

*

På gymnasiet hamnar killen på byggprogrammet, flickan i en studiemotiverad samhällsklass. Lärarna säger inte längre "Men kom igen nu då flickor, ni måste ta för er mer!". Det är skönt att slippa de uppmaningarna, som alltid fått henne att känna sig värdelös i sin tysthet, i den roll hon så länge lärt sig vara den som förväntats av henne.

Flickan finner nya vänner, de är en liten grupp på tre som sticker ut, med kläderna, med lusten att vilja synas. De sminkar sig med tjocka lager kajal och köper kläder på UFF.
De upplever att hela skolan hatar dem, de tre. Trots högstadiets uppmaningar är det inte okej att ta plats som tjej. Det visste hon hela tiden.

*

00-tal. Flickan har gått vidare till universitetet, hon är knappast en flicka längre, snarare en ung kvinna som älskar de tjocka böckerna med tunga teorier, älskar det knepiga språket som hon bemödar sig med att behärska.

Hon skriver uppsats. Hon har tur och hamnar i samma redovisningsgrupp som sina kamrater. Förutom dem är det nästan bara killar i gruppen. De upptäcker snart att de inte får ta del av viss information, att killarna plötsligt blivit kompisar med de två unga, manliga, handledarna. De upptäcker att de exkluderats, utan att veta hur det gått till, utan att ens ha fått en chans att ta sig in.