Svenska folket talar ut

"I sex ska allt som ger njutning vara tillåtet."
"Jag tycker att jag är en människa med själsligt och andligt djup."
"Jag går ofta och shoppar för att må bättre."
"Ett av mina mål är att vara bland de mest framgångsrika människorna materiellt sätt."

Inte visste jag att en SIFO-undersökning kunde leda till allvarlig självrannsakan.

Jag tvingas ta ställning till de mest absurda frågor på en "Stämmer helt och hållet? Stämmer delvis? Stämmer inte alls?"-skala och upptäcker att jag ibland verkligen måste tänka efter, känna efter. Påståenden om mina värderingar ligger insprängda mellan utmattande frågor om försäkringsbolag, internetanvändande och hur mycket jag tittar på TV varje dag (1-2 timmar för övrigt, förvånansvärt lite faktiskt).

De vill veta allt om min så kallade livsstil, hur jag ser mig själv som person... ja, allt det där jag ägnade mig åt att älta över som tonåring (vem är jag? vad vill jag med mitt liv?) men som nu liksom fallit i glömska när jag bara börjat... vara.

"Jag tror på magi."

Öh?

För tio år sedan hade jag sagt ett rungande Instämmer helt! Nu har jag inte en aning.

SIFO-undersökningen damp ner i måndags, tjockt som ett kollegieblock. Jag har alltid gillat att skriva i Mina vänner-böcker och dylikt, så jag grep mig genast an att kryssa, läsa, kryssa, läsa. Och uppenbarligen, känna. Och tänka. Och allvarligt fundera på var mina svar kommer att användas. Okej för frågor om varumärken och företag. det kan jag förstå. Men om min person?

När jag svarar växer det fram en person som ogillar oväntade förändringar och är ett kontrollfreak ("jag avskyr att göra saker oförberett och utan närmare eftertanke" - stämmer helt och hållet), som är fysiskt inaktiv (det enda jag utövar regelbundet är "vardagsmotion") och som uppskattar att "leva i en stadig relation med en enda partner" (i verkligheten känns inte det lika präktigt som när det formuleras i de småborgerliga ordalagen!).

SIFO gör mig trött. Jag vill förebålla mig rätten att inte ha åsikter om allt, att inte veta allt om min själs skrymslen och vrår. Det blir liksom lite mer intressant att leva då, när jag kan överraska mig själv.

Sorry, SIFO. Det mesta ni får är gissningar, svar beroende på min dagsform. Hur kan ni överhuvudtaget forma en slutsats om "svenska folkets inställningar, erfarenheter och synpunkter" om de flesta är lika osäkra som jag?