Bergman rasar

Funderar på att se Babel i kväll enbart för att se vår svenska kulturinstitution Ingmar Bergman "rasa" över Alexander Ahndorils bok Regissören, en fiktiv roman om demonregissörens arbete med Nattvardsgästerna (1961).

(Det känns som att Bergman alltid är sur över något och är klart överskattad. Men visst, gubben har gjort en hel del bra rullar. Såsom i en spegel är nog den bästa film någonsin som gjorts om psykoser (men de är väl i och för sig ganska få?) och jag känner mig ofta befriande okomplicerad och ångestfri efter att ha kikat in i Bergmans universum. Okej, ursäkta utvikningen.)

Nu säger alltså gode Ingmar om boken till sin favvoreporter Marie Nyreröd:
-Jag tycker den är tråkig och totalt ointressant. Och dessutom en förolämpning och en förödmjukelse. När han skildrar Käbi som ligger naken tycker jag att det är ett svineri.

Ahndoril verkar dock ha en lite annorlunda uppfattning i en intervju i senaste Damernas Värld:
–När han hade läst boken ringde han mig och vi pratade i två timmar. När han först fick boken i händerna hade han blivit fruktansvärt arg och stått upp i fyra nätter eftersom han inte ens kunde lägga sig ner. Men när han hade läst färdigt hade han tänkt mycket på sin far, sa han, och blivit väldigt tagen.

Jag hoppas naturligtvis att denna bergmanska storm kan ge nytt liv åt debatten om var gränsen går mellan fiktion och verklighet, som ju blossade upp då JT Leroy outades som ett rent påhitt. Bergman verkar känna sig uppenbart förnärmad över att någon tillåtits fantisera kring hans liv, medan Ahndoril verkar vara ute efter att testa litterära gränsdragningar.


UPPDATERING:

Har just sett Babel vilket visade sig vara helt okej. Blev dock inte ett dugg klokare på det upphaussade bråket, dock sugen på att läsa boken.
Insåg också att Daniel Sjölin och Kristoffer Lundström har precis samma intonation, frasering och sätt att pausa när de talar. Jag tror att en SVT:sk talpedagog ligger bakom.