Dagens läsning: "I'm with her!" i Vanity Fair. Artikeln ringar in fascinationen inför Paris, Lindsay och gänget, och vilket smart karriärsdrag det är att dejta dem. En lite annorlunda take på kändiskulturen, ett Perez Hilton för intellektuella.

Det blev visst en ganska lång bloggpaus, men nu är jag tillbaka från ledigheten och tillbaka i arbete igen. Det känns rätt typiskt att det vackra vädret tajmades med min återkomst till ett liv framför datorn. Jag planerar dock att flytta ut på den Hawaii-influerade balkongen med laptopen inom kort. Lyxen med att jobba hemma!

En apas liv

Jag läser i Popbitch' nyhetsbrev:

Jiggs the chimp was captured in Africa and
brought to Hollywood where he became the movie
legend "Cheeta", starring in 12 Tarzan movies
in the 30s and 40s, before retiring in 1967
after making Dr Doolittle. Like many of his
Hollywood contemporaries he loved nothing better
than relaxing away from the film set with
cold beer and cigars. Now aged 75 he lives in a
California animal sanctuary, and is officially
the world's oldest chimpanzee.

When chimps retire from acting most are sold
into biomedical research. But Cheeta's
trainer couldn't bear that. He kept Cheeta and
put it in his will for Cheeta to be put down
instead. The trainer's nephew talked him out of
it on his deathbed, adopted him and opened a
primate sanctuary. Sadly for Cheeta it's a
tee-total, no smoking institution, but he still
likes to go out for drive-thru hamburger meals
and enjoys painting abstract art.

Buy an original Cheeta:
http://cheetathechimp.org/donate.html

Är inte världen ganska märklig?

Dagens behov av skräck

När jag går igenom företagets räkenskaper upptäcker jag till min stora fasa att jag saknar en faktura på ett inköp. Pulsen bankar genast frenetiskt.

Rotar vilt runt bland alla mina papper och förbannar mig själv. Vänder ut och in på papperskorgen, men intet. För mitt inre ser jag Skatteverket ålägga mig piskrapp och miljonböter inom en inte allt för snar framtid.

Åh herregud hur kan man vara så dum men jag är ju nybörjare åh nej vad ska jag göra – paniken väller runt i blodet.

Så tänker jag att jag hm, kanske ska titta i min pärm märkt "Verifikationer". Där, prydligt instoppad under fliken för maj månad ligger fakturan.

Jag har alltså varit mer noggrann än jag trott. (Tackålov.)

Sens-moral: ha ordning på dina papper (men det hade jag ju). Och framför allt, få inte panik. Min skräck sitter fortfarande i, en timma senare. Det var det inte värt.

Kaffe och katter

Inget smakar väl så gott som det där första kaffet i alldeles nyöppnade paketet. Det bubblar och fräser från kaffebryggaren i köket. Snart har jag mitt svarta guld.
Välbehövligt en dag som denna när jag skriver käck magasinsprosa. Det ska liksom vara upphottat! Du ska vilja köpa! Du ska bli glad av att läsa! Ryckas med!
Det är en stämning som bäst infinner sig varandes hög på kaffe.

På tal om skriva så är jag förvånad över hur frilansandet faktiskt rullat på så bra sen jag startade eget. Som att en spärr släppte och jobben börjar sakta rulla in.

Hur som helst så vill jag egentligen bara tipsa om en rolig liten sajt i dag.
Alla kattägare har väl någon gång funderat över var katten egentligen tar vägen och vad sjutton den gör när de lämnar hemmet för sina strövtåg. Och sedan kommer hem uthungrad och med ett nöjt ansiktsuttryck (jo, mina katter har haft egen mimik).

Det var precis vad en tysk kattägare frågade sig. Bara att han gick så långt att han monterade en liten kamera i katten Mr Lee's halsband som tog kort inom specifika tidsintervaller. Resultatet är riktigt roligt. Se på korten här.

Subjektivt om journalistikens fula ord

Det finns vissa saker jag aldrig skulle skriva. Nej, vi pratar inte om sånt jag inte skulle göra (som att ringa en mördad tjejs föräldrar mitt i natten), vi snackar ord här. Mitt främsta redskap.

Då och då dyker de upp, de där förhatliga ordvalen som alltid får min code red-lampa att lysa. När Offside-redaktören höll en föreläsning på JMG berättade han om de no-no's som aldrig får komma med i tidningen. Som att påbörja en mening med "men" till exempel. Själv gillar jag att göra just det, tycker att det kan vara effektfullt om använt rätt.

Här följer några av mina no-no's, det här skulle jag aldrig skriva. Vilka är dina?

1) Nuläget – Jag var länge övertygad om att det här var något slags journalistslang, en slarvigt fabricerad förkortning av "dagsläget" och "just nu". Kanske är det så från början, men ordet finns faktiskt med i SAOL (min Bibel) till mitt stora förfasande. Och det ser så fult ut.

2) Om man googlar på X får man en miljon träffar... – Vill jag googla kan jag göra det själv. Det finns andra sätt att uttrycka popularitet på. Uttjatat. Jag behöver inte veta att journalisten i fråga kan använda en sökmotor.

3) Han är killen alla gillar. Möt NN. – Just det där förhatliga "möt". Jag hatar det. Det händer kanske aldrig att jag känner att jag "möter" någon i en text. Möter någon gör man personligen, i verkligheten. I en intervju läser man om någon annans möte.

4) Vi tar en caffe latte på ett stökigt/ mysigt/ trendigt kafé på Söder – Kaféinteriörer har beskrivits friskt i den samtida journalistiken. De tillför aldrig någonting och är bara intressanta om texten handlar om ett kafé. Hitta en annan intervjuplats och överraska mig med något nytt!

Vad har bilderna gemensamt?

Svar: samma fotograf.

Dagsläget

Jag har kapitulerat för värmen.

Arbetsrummets 30-gradersluft vispas runt runt av Claes Ohlson-fläkten, svettiga fingrar slirar över tangentbordet. Hjärnan lika stilla som den dallrande hettan utanför fönstret.


Nu är det våt kall handduk på pannan som för febersjuka som gäller.

Hamburgare? Nej tack!

Amerikanska politiska filmer ser man inte så mycket av i Sverige, varpå bilden av det stora landet i väster blir tämligen skev. Och med politiska filmer tänker jag mest på Michael Moore och den övriga vänsterfalangens filmskapande (och inte så mycket på mainstreamiga hollywoodrullar som ju i och för sig tar ett visst politiskt ställningstagande genom att inte göra just det).

I går såg jag Fast food nation, en spelfilm baserad på, och delvis skriven av, Eric Schlosser som låg bakom den tegelstenstjocka reportageboken Snabbmatslandet som avslöjar just snabbmatsindustrin i USA. Det är ingen vacker syn.

Jag har inte själv orkat mig igenom Snabbmatslandet och Schlossers ganska torra akademiska stil. Däremot klarar jag lätt av två timmar Fast food nation och det fiktiva Mickeys som kränger "Big Ones" på löpande band.

Vi följer illegala mexikanska flyktingar som förlorar livsgnistan och lemmarna i de farliga slakterierna. De uttråkade ungdomarna bakom snabbmatskassan som har noll lojalitet mot företaget de kränger burgare för. Och den pengahungriga företagskoncernen som hellre kränger hamburgare med skit i (bildligt talat – vi snackar e-colibakterier) än tappar stålar.

Stundtals är Fast food nation lite väl skolboksaktig. De monologer som rollfigurerna ibland brister ut i är övertydliga försök att övertyga publiken om De Farliga Storföretagen. Lite påminner det om amerikanska propagandefilmer från 50-talet.

Men lust att äta på McDonalds eller Burger King igen, det får man inte. Jag förmodar i och för sig att den svenska djurhållningen är långt ifrån lika äckelframkallande som den amerikanska, men att understödja denna industri... nej tack.

Räddare i nöden

Jag går och dräller och det är så varmt och jag orkar inte jobba idag och jag har liksom inte lust att påbörja något nytt för det är ju fredag och liksom... tja, det passar bättre att vara käck och nystartande på måndagar, och jag vill ju helst sitta på den svala och skuggiga balkongen och vila just nu alltså.

Så. Tjock duns på hallmattan.

Dagen är räddad.