25-årig kvinna uppslukad av film

Jag befinner mig mitt i den cyklon som i dagligtal kallas Göteborgs filmfestival. Därav avsaknaden av nya blogginlägg. Mitt jobb som moderator på nämnda festival har gjort att jag flängt runt som en liten vante mellan olika filmvisningar och träffat många trevliga regissörer (förutom en arrogant fransk gubbe som levde upp till alla ens fördomar om hur en självutnämnd demonregissör beter sig).

Politik tycks vara den mesta gemensamma nämnaren mellan årets filmer. (Eller också är det så att lejonparten av den film som görs mest är politisk, medan den man ser mest, alltså hollywoodrullar, inte är det – i alla fall inte öppet uttalade.)

Får ni chansen, se den israeliska 9 Star Hotel av Ido Haar, en dokumentärfilm som följer en grupp palestinier som vistas illegalt i Israel för att jobba som byggnadsarbetare. En oerhört stark dokumentär som utan att skriva folk på näsan belyser den djupgående konflikten i mellanöstern. Och som inte minst skapar en enorm medkänsla med de unga palestinierna som lever under usla förhållanden, ständigt jagade av polisen, för att kunna försörja sina familjer i hemlandet.

En annan bra film: Congorama av Phillippe Falardeau – en rolig men tänkvärd film om identitetsskapande.

I dag ska jag intervjua Guiseppe Bertolucci (yes, Bernardos brorsa) och den walesiska animatören Joanna Quinn som gjort sig känd för sina tecknade filmer med feministiska förtoner.

Jag återkommer med rapport, kära läsare!

Detta är inget rån

Det gick bra hos Konsulten. Allt hänger dock på huruvida vår kära regering drar in starta eget-bidraget eller ej, men om det kommer att kvarstå så är jag försiktigt optimistisk. Konsulten föreslog att jag skulle börja bygga upp en kundbas under de resterande dagarna av min A-kassa vilket verkar ganska rimligt, för att när den perioden är över sedan vara med i bidragslotteriet. Och skulle det då visa sig att jag inte vunnit de 30 000 kr som skulle utgöra mitt bidrag för de 6 månader som starta eget-perioden sträcker sig över, så tja, då har jag ju i alla fall en kundkrets (förhoppningsvis). Och så startar jag eget i alla fall.

30 000 kr. Det är en spott i Mississippi för vissa människor.

Det finns fortfarande ett fåtal biljetter kvar till Magic Numbers på Trägår'n i kväll. Skynda skaffa biljetter till ett av de bästa banden just nu! Kanske ses vi där.

Konsulten

I dag är Dagen D, dagen då jag ska träffa Konsulten som ska bedöma min affärsplan. Oberoende av Arbetsförmedlingen ska han ge sitt utslag: huruvida jag är värd att satsas på eller inte – kort och gott, det är till största del Konsulten som beslutar om jag får starta eget-bidrag eller ej.

Det känns spänt. Jag måste vara taggad till tusen att övertyga honom om att jag är en liten entreprenör ända in i själen. Och att jag inte har rika föräldrar som kan sponsra mig. Att jag har en CSN-skuld att betala tillbaka. Att jag behöver bidraget för att kunna knyta affärskontakter, för motsatsen vore som att hoppa bungy-jump utan rep.

Efter att Konsulten skickat sin bedömning till AF ska de tänka lite till. Jag ska malas ännu ett tag genom det byråkratiska maskineriet. Budgeten är skral på grund av den nya regeringen och alla kan inte få bidraget. Man kan ju tycka att borgarna borde vara överlyckliga att det finns människor som vill starta företag. Och att de borde jubla över statistiken som visar att 90 procent av nyföretagarna vid AF Kultur inte kommer tillbaka till arbetslösheten. Men nej.

Starta eget-kursen slutade för över en månad sedan. Hur lång tid kommer det att ta innan jag får besked om bidraget? Ovisshet, ovisshet är de arbetslösas arvedel.

Påförd ränta 5 022 kr

"Dags att börja betala!" skriker CSN-brevet käckt och snusförnuftigt i mitt ansikte.

CSN är den myndighet jag i särklass haft mest problem med. Då har det gällt att jag inte har fått mina utbetalningar i tid, att de totalmissat en adressändring trots att jag påtalat det för dem fem gånger, och så vidare. När det gäller det motsatta, att betala in pengar till dem, då är de alltid väl uppdaterade.

Okej, så jag visste att den här dagen skulle komma. Men var de tvugna att förstöra min fredagseftermiddag, när det dessutom råkade vara soligt ute för första gången på ett halvår?

En författare skrattar inte

Tänk er en bild av en författare, kära läsare. Hur ser den ut? Svartvit, kanske? Halvfigur? Författaren sneglar mot något utanför bilden, drömskt? Eller tittar in i kameran, skarp och intellektuell?

Vårens Böcker är en tjock katalog över 2007 års bokutgivning. Nästan mer fascinerande än att läsa de korta texterna om de kommande böckerna är att titta på bilderna. Författare är överlag snygga (minns Bon-artikeln i ämnet). Och de ler inte.

Kanske är det så att T-shirttrycket Kafka hade inte heller så roligt gjort ett bestående intryck på världens alla författare. Kanske är det så att en författare inte skrattar, det ger ett oseriöst intryck.

En bok är liksom en svår sak. Den ska lidas fram. En tegelsten av rang kan inte förmedlas med ett säljande Stomatol-leende, som vore det en Produkt.

På sin höjd kan författarna småle förnöjt, likt Mona Lisa. Men att visa tänderna i ett säljande reklamleende, det är det få som gör.

I en mycket ovetenskaplig och snabb undersökning av det hundratalet författarporträtt som figurerar i Vårens Böcker är det ett tiotal författare som ler. Några av dem har skrivit facklitteratur, om mat eller dans eller skor. Bland debutanterna vågar Jonas Karlsson (ja, skådespelaren) och skräckförfattaren (!) Andreas Marklund flasha stora skratt. Medan Agneta "tandläkarens dröm" Sjödin blott ger kameran ett blygt leende.

I genren författarporträtt tycks det som att romantikens traditioner fortfarande verkar och fortlever. Det lidande geniet, lungsjuk, som lever på den magra inkomst orden inbringar. Och då finns det inte så mycket att le åt.

Vita duken

Jag har i några dagars tid brottats med programmet till Göteborgs filmfestival, som går av stapeln om lite drygt två veckor. Jag antecknar lydigt vilka filmer jag vill se, jag utstöter små "oh" och "ah" när jag trillar över något riktigt intressant, jag letar febrilt efter guldkornen i form av stumfilm och Bollywood-filmer (dåligt med det i år).

Jag vet inom mig att jag förmodligen kommer att se max en av de filmer jag kryssat för.

Jag minns för några år sedan, jag var volontär på sagda festival och sålde biljetter i anrika Storan. Jag är säker på att någon gammal skådespelare spökade där, jag kunde känna mig iakttagen, höra märkliga ljud. Vi volontärer åt gratis Mentos-rullar med smak av Pink Grapefruit tills vi mådde illa och vi fick se så många filmer vi hann och ville.

Jag kommer att ha ackreditering i år också. Om ni ser en rödblond 25-åring som intervjuar regissörer och annat löst folk på en frågestund efter en filmvisning, så är det god chans att det är jag.

Klassfesten

Jag har väntat på den. Inbjudan till klassfesten. Återföreningen för högstadieklassen.

Ändå kommer den lite som en överraskning, det opersonliga vykortet från Storföretaget som tjänar 355 kr per skalle på de inbjudna 25-åringarnas nyfikenhet. På framsidan av vykortet: ett gäng leende ungdomar, på baksidan: uppmaningen "Nu kan du äntligen få återuppleva gamla minnen och få svar på frågorna om vad som hänt det gamla gänget från klass 9F på XXX-skolan".

Äntligen återuppleva gamla minnen? Jag hatade varenda minut av högstadiet. Pubertetsångest, olycklig kärlek, konstant trötthet och matte-lektioner. Inte vill jag äntligen återuppleva det.

Som jag ser det finns det ett antal alternativ till varför man går på klassfesten.

* Revanschlystnad. Du är snygg, du har lyckats i karriären, du har funnit Mr./Mrs. Right. Kort sagt, ditt högstadiejag bleknar i jämförelse med den du är nu. Och du vill visa det för de jävlarna som tryckte ner dig.

* Nyfikenhet. Du måste få veta. Blev klassens bråkiga kille småkriminell som du alltid trodde? Har det snygga tjejgänget förfallit? Kommer de notoriska skolkarna på festen eller har de fortsatt skolka sig genom livet? Och hur gick det egentligen för din före detta bästis?

* Kärlek. Du har fortfarande inte kommit över din högstadiecrush. Nu måste du få klarhet i om ni var menade för varandra eller om ditt 15-åriga jag hade skittaskig smak. Obs, risk för att du under kvällens gång kommer att förvandlas till Björn Kjellman från filmen Klassfesten.

Den tonåriga Lisa brukade fantisera om en sådan här klassfest. Och jag såg mig definitivt tillhöra kategori ett av ovannämnda ett decennium senare. Gör jag det nu?

Har någon av er, kära läsare, varit på en sådan här klassfest? Vad var i så fall era intryck?

Fjärde dagen

Det kryllar av listor över vad som var bäst eller sämst under 2006 just nu. Jag älskar listor. Samtidigt råkar jag alltid ut för akut minnesförlust varje gång jag själv ska lista något. Jag minns inget av 2006 förutom ett enda långt Sims-delirium, och väljer därför att blicka framåt.

Det här är vad jag önskar mig av Det Nya Året 2007.

TV: Jag vill se sista säsongen av Six Feet Under. Jag vill att svensk television (inte dyra betalkanaler) ska ta sig i kragen och visa mördarpolisen Dexter och mormonfamiljen i Big Love. Och jag skulle svimma av lycka om det dök upp en riktigt bra svensk tv-serie, som berör.

Film: Jag har höga förhoppningar på The Illusionist. Edward Norton! Kostymdrama! Magi! Jisses. Mer 1800-talsknarkande under 2007, tack. Inte minst för att det var en tid som har stora likheter med vår, med allt vad nypuritanism, teknikförhoppningar och jämställdhetskamp heter.

DVD: Twin Peaks, säsong två, verkar äntligen släppas. En av de få tv-serier som är så bra så att de tål att ägas. Och så önskar jag att jag lyckas hitta det där magiska drömstället som säljer alla de där nyrestaurerade Hollywood-klassikerna.

Litteratur: Att alla upptäcker Sugar av Michel Faber, min största läsupplevelse under 2006 – en Roman i dess rätta bemärkelse (1800-tal! Intriger! Fantastiska personporträtt!). Vore också roligt om objektet för min gamla C-uppsats, Bruno K. Öijer, kom ut med en ny diktsamling som slår hans Trilogi med hästlängder, och att Svenska Akademien med coola nyförvärvet Kristina Lugn kunde inse att det finns kvinnliga författare värda att uppmärksamma för Nobelpriset.

För min personliga del önskar jag mer bokläsning och mindre Sims, att min fantasidödande unkna prestationsångest för alltid ska ge vika, att jag får tjäna pengar på att skriva Pulitzerprisvinnande artiklar och att jag blir jävligt fit nu när jag liksom resten av Sverige lovat att börja träna.

God jul!

Nu drar jag på jullov långt borta från allt vad datorer heter.

Ha en fin jul, kära läsare!