Motstånd genom poesi

Läste just en mycket intressant artikel i The Guardian. Fångar i Guantanamo har vänt sig till poesin för att klara av sin situation, och i höst kommer det ut en diktsamling med några av deras verk. Något som vissa grupper i USA inte ser med blida ögon på.

Twenty-one poems written "inside the wire" in Arabic, Pashto and English have been gathered together despite formidable obstacles by Marc Falkoff, a law professor at Northern Illinois University who represents 17 of the detainees at the camp. The collection, entitled Poems from Guantánamo: The Detainees Speak, will be published in August [...].

Se artikeln i sin helhet här.

Morgonens samlade

Misstänker att stora trötta tidningen som länge haft monopol i Göteborg snott en av mina artikelidéer. De hade visst en artikel på G med samma vinkel, något som redaktören dock inte hade en aaaning om när vi talades vid en timme tidigare på telefon.

Det ska bli intressant att se deras variant av samma idé som jag hade.

*

Dagens ofrivilliga Platsbanken-humor: "Komminikatör sökes". Hm, till att skriva platsannonser då, eller?

*

I dag älskar jag min mic, Olympus TP7, som bandar alla telefonintervjuer direkt till min mp3-spelare. Perfekt för en dålig antecknare som jag.

Arten Pressmänniska

Jag har den senaste halvtimmen samtalat med en uppsjö pressmänniskor och den stapplande fånen ni mötte i mitt förra inlägg är nu utbytt till en Janne Josefsson med uppvärmd, Läkerol-len röst.

Det är intressant med skillnaden mellan att ringa en myndighet och ett storföretag.

Medan myndighetspersonerna känns medelålders och avslappnade – lite som att de sitter i sitt kontor och myser i stor kofta bland högar med papper och tio odiskade kaffemuggar – så förefaller pressmänniskorna på telebolagen ha tjackat Novalucol för att klara dagen. De har, för mitt inre, blå skjortor och svarta kostymer, och de har alla gått samma mediaträningskurs (vilket blir uppenbart efter att ha avverkat tio likadana telefonsamtal i rask takt).

Deras strategi enligt standardformulär 1 A är att 1) Luska ut så mycket som möjligt om vad man vill fråga om. 2) Noggrannt anteckna ens namn, vad man jobbar för, var man kan nås. 3) Säga "Vi ringer upp dig" – så att det förmodade intervjuoffret hinner förbereda sig för den slingriga, sliriga journalistjäveln.

Pressmänniskor är väloljade, mycket trevliga, ens vän och fiende samtidigt. De är som bossen man måste möta i slutet av ett tv-spelslevel för att kunna ta sig vidare.

Monday monday

Det går trögt trögt trögt i dag och det är så mörkt inne. Har tänt alla lampor, orkar inte med det dova, murkna som infinner sig när snön regnar bort. Väntar på att en pressmänniska ska ringa och varje telefonsamtal jag gör i dag känns förvirrade, som att jag bara leker journalist, stakar mig fram. Det är inte sant, jag lyssnar på inspelningen av intervjun och den låter helt okej, men känslan av svårmod, av trötthet. Jag har som bomullsvadd i skallen i dag.

Så jag surfar planlöst. Jag läste en gång att den enda last Linda Skugge anser sig ha är att hon surfar på internet för mycket när hon jobbar. Det är kanske det mest sympatiska jag någonsin läst om henne. Kanske för att jag är likadan. I dag behöver jag muntras upp och hamnar följdaktligen på bloggar om söta djur och barn som somnar och söta djur som är vänner med varandra. Jag är en sådan tjej ibland.

För övrigt verkar jag inte ha missat mycket när jag valde bort Oscars-galan till förmån för sömn. Det roligaste, näst efter tacktalen som alltid får mig att gråta, är att titta på de fina klänningarna. Tycker dock inte att någon lyckats slå Michelle Williams Vera Wang-kreation från förra året. Den var fantastisk.

Sängen som arbetsplats

Att jag tänker bättre i horisontalläge är egentligen ingen nyhet. Så det är konstigt att jag, som framlevde forna tiders tentaplugg liggande i sängen, glömt bort det och inte praktiserat det igen förrän i dag.

Under loppet av trettio minuter har jag spånat fram två kanonbra artikelidéer, eller tja, rättare sagt utmejslat dem från idéfas ett till fas två – stommen. Det är lätt att fastna i planlöst surfande framför datorn. Både mitt minne och min goda karaktär flyger ut genom fönstret när jag får tillgång till en internetuppkoppling. Och så sitter jag där, fast i ställningen gamen med en värkande musarm, och får dåligt samvete över att jag kollar min mail var femte minut och Aftonbladet.se varannan. I stället för att skriva på 10 000-teckenartikeln som jag borde.

Jag ska ligga ner och jobba oftare.

Gratis är gott

Det är fint att ge. Det är jättefint att ge till människor som har det ekonomiskt dåligt ställt. Som jag, till exempel. Och det är helt underbart när någon vill ge mig en kulturtidskrift alldeles gratis, en bra kulturtidskrift, en tidskrift som inte bara handlar om vårens trendiga make-up eller hur du tillfredställer din partner (säger inte att sådana ämnen är förkastliga, bara att omväxling förnöjer, var sak har sin tid, etc etc).

Få hem en alldeles egen gratis kulturtidskrift via Kulturchock och ägna din dag åt att massera hjärnknölarna samtidigt som du surplar magsårskaffe och myser i din svarta malätna polotröja, sugandes på en Gauloise.

Arn-filmen skapar nya jobb

Kostymör/Aluminiumbrynjor; AB SVENSK FILMINDUSTRI; Trollhättan; 070212

Sökes:
Kunnig i hantering av aluminiumbrynjor som kan användas som trovärdiga kopior av medeltida brynjor. Både för tillverkning och lagning av befintliga brynjor. Tanken är att Du skall lära medarbetare i detta värv.

Jag kan tänka mig att arbetstillfällena är ganska få för brynjmakare nuförtiden?

Och ja, det är gardet i Arn-filmatiseringen som ska förses med brynjor.

Hallelujah, Buffy återvänder!

Jag har lidit av svår Buffy-abstinens ända sedan säsong sju tog slut, men nu verkar det som att vi die hard-fans äntligen får veta vad som hände med the Scooby Gang efter att Helvetesgapet stängdes. Jag är löjligt, nördigt superlycklig!

Fortsättningen kommer i form av en tecknad serie skriven av bland annat Mr Whedon himself.

Läs mer här.

Snörvel

Filmfestivalen är över. Det jag kommer att minnas är att en eskimå flörtade med mig, att jag vågat stå på scen inför 700 personer på Draken, att publiken på Capitol är den mest oförskämda, att jag är ännu mer säker på att jag aldrig vill se Pasolinis Saló, att så många dagars arbete i sträck resulterar i förkylningen från helvetet – toppat med ett självlysande läckert munsår!

Jag ska nu bädda ner mig i soffan med en stor rulle papper för min rinnande nos. Läsa skvallertidning och dricka cola som min söte pojkvän köpte hem åt mig under lunchen. Och fortsätta mitt OC-maraton från igår. Jag är såå värd det.

Rapport från filmfestivalen

Såhär sjunde dagen jag jobbar på filmfestivalen är jag en bruten kvinna. Ögonen anpassade till biografmörker plirar förvånat mot solljuset, torr rethosta kittlar i halsen och kroppen vill ägna all tid åt att ligga utsträckt på en divan. I sådär ett år.

Jag har för mig att jag läst att man försökte sig på en nio dagars arbetsvecka i det forna Sovjetunionen. Det funkade inte så bra. Arbetarna blev sjuka, förstörda, och produktiviteten sjönk märkbart.

Det är lite kommunistisk touch på filmfestivalen. Förutom min 9 dagars arbetsvecka har jag blivit försedd med en en outfit: t-shirt, munkjacka modell man och en jacka. Jackan är av ett militäriskt snitt med breda axlar och en kamouflagegrön färg. På ena axeln tronar en stor röd drake. Filmfestivalarbetarna traskar fram som i en inkarnation av Röda Armén.

Och så kommer tipsen.

Om ni inte är extrema frankofiler med förkärlek för det obegripliga och långtråkiga; undvik då Gardens of autumn av Otar Iosseliani. En film som segar sig fram över närmare två timmar av osammanhängande tjafsande, trista rollfigurer som springer ut och in i olika rum. Bildspråket är lika blackt det och filmen är nästan konsekvent filmad i helfigur vilket gav mig huvudvärk. En film som aldrig skulle (eller borde) blivit gjord men som ändå blev det på grund av att Iosseliani har cirka 50 år i branschen. Jag hade hellre sett en produktion av ett mediegymnasium som visas på Öppna Kanalen.

Zanzibar soccer queens av Florence Ayisi är däremot en liten pärla. Ayisi vill visa ett Afrika som är annat än svält, krig och elände och hon gör det briljant med denna dokumentär om ett kvinnligt fotbollslag som kämpar mot sin kulturs fördomar.

Over and out.